Låt kungen vara kung

29 maj 2011

Den senaste tidens behandling av kungen i media är skadlig för Sverige.

Trots att kritiken mot kungen bara bygger på rykten och insinuationer, så har det fått förödande konsekvenser för det svenska folkets förtroende för monarkin. Kungens stöd i opinionen är nu lägre än någonsin.

Samtidigt är det inga extraordinära saker som kungen beskylls för. På sin höjd handlar det om saker som var och varannan svensk någon gång har gjort sig skyldig till efter en blöt fest på krogen, campingplatsen eller finlandsfärjan. Olämpligt men inte olagligt. Dessutom sägs händelserna ligga flera år tillbaka i tiden, vilket gör dem ännu mindre relevanta i så fall.

Kort sagt har nyhetsmedia nu valt att ge kungen samma paparazzibehandling som vilken dokusåpadeltagare som helst. Samtidigt förstörs det unika varumärke som den svenska monarkin är. Kungen och den kungliga värdigheten har genom alla år varit en stor tillgång för det svenska folket både inrikes och utrikes. Att skicka kungen och drottningen har i alla år varit ett idiotsäkert sätt att spänna de svenska musklerna i internationella sammanhang.

Tack vare medias bevakning har de kungliga besöken närmast förvandlats till farser där alla tänker på kungens eventuella snedsteg och sneglar efter tecken på drottningens upprivenhet.

I paparazzikrisens spår har republikanerna fått sig ett uppsving och folk pratar återigen om monarkin som ett demokratiskt underskott i Sveriges statsskick. Det är rent nonsens. Statschefen har som monark ingen ingen politisk makt och det skulle han inte heller ha som president.

Om vi skulle införa republik i Sverige så skulle presidentposten bli ett rent ceremoniellt ämbete, som i praktiken skulle besättas med gamla avdankade statsministrar, precis som i alla jämförliga länder. Mest av allt skulle det nog bli ett sätt för politiska föredettingar att fortsätta att leva i sus och dus – utan att avge ett uns av den strålglans som monarkin har.

I alla händelser så tycker jag att det har blivit dags att sluta gräva i kungens privatliv och istället låta honom sköta sitt viktiga arbete för Sverige. Förhoppningsvis kan en respit också låta honom läka eventuella sår i sin familj, men det är en privat angelägenhet.

DN : DN : SvD : SvD : SvD : Fokus


Världen efter Osama

14 maj 2011

Lite försenat – men äntligen är Osama bin Laden död.

Amerikanerna har redan firat. Men det finns anledning för oss svenskar och hela världen att fira. Osama bin Laden lyckades nämligen skapa ett fruktansvärt decennium åt oss. Hans oresonliga hat orsakade oräkneliga människors död i Europa, Amerika, Mellanösten och Asien. Ironiskt nog är de flesta som har dött på grund av bin Laden muslimer.

Förutom alla döda, sårade och sörjande skapade han också en värld av fruktan, misstro och övervakning. Den nya informationsteknologin som skulle göra alla friare, användes istället för att spionera ohämmat på hela befolkningar.

Borde USA ha gripit Osama bin Laden istället för att skjuta honom? Absolut inte. För det första har Osama bin Laden aldrig visat någon nåd eller omtanke om något av hans offer. För det andra vore det extremt farligt att hålla honom i fångenskap, eftersom hans anhängare skulle hänge sig åt ohämmade terroristaktioner i syfte att få honom frisläppt. För det tredje skulle en rättegång ta åtskilliga år och skapa en plattform för honom att inspirera ännu fler terrorister.

Dessutom kan jag inte se att Osama bin Laden skulle ha haft något skydd av krigets lagar. Han var ledare för en världsomspännande olaglig väpnad organisation, som varken skyddas som reguljära förband, civila eller parter i inbördeskrig. Såvitt jag kan bedöma hade Osama gjort sig själv laglös och fick till slut betala priset för det.

Även om risken för vedergällningsattentat förhöjs på kort sikt så innebär Osama bin Ladens död ökad säkerhet på lång sikt. Al Qaida kommer knappast att hitta en lika effektiv galjonsfigur igen. Osama var islamisternas egen jultomte med det blida ansiktet och det djupa hatet. Med tiden kommer terrornätverket säkerligen att förlora sin attraktionskraft för de flesta utom de mest extrema. Och de kan man alltid hålla koll på.

Så vi höjer ett glas för USA, som än en gång har gjort vår värld säkrare.


Rullande likkistor till Afghanistan

13 maj 2011

Försvarets Materielverk, FMV, vill hyra 15 bandvagnar av typen Hägglunds BvS 10 Mk I av Nederländerna. Bandvagnarna ska användas av den svenska insatsen i Afghanistan för att minska hotet från talibanernas sprängladdningar, IED:s.

Ursäkta, men är det någon som har fått hjärnsläpp?!

Brittiska Royal Marines har nämligen redan använt BvS 10 (”Viking”) i Afghanistan med uruselt resultat. Fordonstypen visade sig nämligen vara extremt sårbart för just IED:s. Så många brittiska soldater sårades eller dödades i BvS 10 att den kallades för den ”rullande likkistan”. Efter omfattande protester från både soldaterna i Afghanistan och deras anhöriga hemma, drogs fordonet tillbaka och ersattes med tyngre bepansrade fordon.

I Wikipedias förteckning över brittiska dödsfall i Afghanistan listas exempelvis sex olika incidenter med BvS 10 som fick dödlig utgång för brittiska soldater. The Telegraph (länk nedan) anger att en fjärdedel av alla BvS 10 slogs ut av IED:s.

Visserligen är det inget fel på BvS 10, om den används på rätt sätt. Exempelvis kan den användas av landsättning av specialförband i svår terräng. Pansaret är dock mycket svagt och skyddet består främst i en konstruktion som ska undvika att utlösa stridsvagnsminor. Däremot är den mycket sårbar för IED:s som utlöses med tryckplattor eller fjärrutlösningar.

För all del kan jag hålla med om att det behövs bättre fordon i Afghanistan. Men de fordon som behövs är å ena sidan tungt bepansrade landfordon, å andra sidan helikoptrar för trupptransport för att undvika minerad mark helt. Det är den väg som britterna valde efter misslyckandet med BvS 10.

Det ironiska i sammanhanget (förutom att BvS 10 tillverkas i Sverige) är naturligtvis att Sverige redan har ett stort antal lämpliga fordon för Adfghanistan, nämligen Stridsfordon 90, CV90. Fordonet har bra skydd mot alla talibanernas vapen, är rörligt, har bra sensorer och stor eldkraft. Alla som har använt CV90 i Afghanistan har gjort det med stor framgång, inklusive Sverige.

Att däremot hyra 15 rullande likkistor från Nederländerna skulle kosta drygt 100 miljoner kronor. Det är dyrt men ändå ingenting mot det pris som ett dussin svenska soldater (besättningen i en BvS 10) kan få betala vid en träff. Fordonet är nämligen knappt skyddat ens mot handeldvapen.

Källor: SvD : Defense Update : Defense Management : TimesOnline : The Telehraph : The Sun


Ett djärvt men försiktigt steg

29 mars 2011

Regeringens förslag att sända svenskt stridsflyg till Libyen är bra på flera sätt. Men det finns också en del problem.

De goda sidorna av förslaget är framför allt att vi äntligen använder den fina resurs som vårt flygvapen och våra Gripenplan är. På politikernas uppdrag har flygvapnet har övat och förberett sig  för insatser i många år. Hittills har de dock inte fått åka på skarp insats, trots att det har funnits behov och önskningar i utlandet.

En annan god sak är att vi tar med oss lufttankningsplan och spaningsresurser. Det innebär att vi kan lösa en större del av insatsen själva och att vi slipper belasta de övriga nationernas resurser i onödan.

En tredje fördel är att regeringen äntligen har brutit det nästan omöjliga tabut mot att skicka gripen utomlands. Ett tabu som på de flesta sätt strider mot allt som politikerna har velat åstadkomma med vårt nya insatsförsvar.

En fjärde fördel är att flygvapnet och Gripensystemet nu kommer att utsättas för verkliga påfrestningar. Dessa prövningar kommer troligen bekräfta att vi gör många saker rätt i Sverige, så brukar det vara, men vi kommer också att hitta brister och lära oss saker som aldrig hade kommit i dagens ljus under vanlig övningsverksamhet.

Några saker är dock inte så bra. Insatsen begränsas till att bevaka flygförbudszonen, vilket innebär att vi inte kommer att angripa mål på marken, ens för att försvara civila. Eftersom Libyens luftförsvar redan är utslaget så kommer det alltså sannolikt att röra sig om rutinmässiga patrulluppdrag medan andra länder drar det tunga lasset i insatsen. Att Sverige bidrar till att bevaka luftrummet kan naturligtvis frigöra en del resurser på marginalen för andra länder. Sett till kostnaden för insatsen är nyttan dock förhållandevis liten.

Orsaken till att Sveriges bidrag ändå välkomnades vid Londonkonferensen är naturligtvis politisk. Insatskoalitionen har framstått som rörig och oenig under den senaste veckan. Då blir det naturligtvis viktigt att sprida nyheten att ett så försiktigt land som Sverige ansluter sig med vapeninsats (även om den är i försiktigaste laget).

Dessutom kan Libyeninsatsen vara första gången på mycket länge som den allmänna opinionen har drivit på politikerna i en försvarsfråga. Regeringen ställde sig inledningsvis avvisande till ett svenskt militärt deltagande men det blev fort tydligt att det fanns en opinion för ett svenskt deltagande. På relativt kort tid vändes svensk utevaro till svenskt deltagande.

Sammanfattningsvis är den svenska insatsen ett djärvt steg för många politiker. Även om det objektivt sett är ett försiktigt steg, så är det ett steg på vägen mot något som med tiden kan bli bra.

SvD : SvD : SvD : SvD : SvD : DN : DN : DN : Wiseman


Libyen prövar Sveriges försvar

19 mars 2011

Libyen är det verkliga lackmustestet för den svenska försvarsdoktrinen.

Sveriges försvarsdoktrin bygger numer på att vi inte har förmåga att försvara oss själva. Istället har vi få och små militära förband som ska vara inriktade på militära insatser utomlands i samverkan med andra länder. Syftet är att vi genom denna samverkan ska bygga upp en tacksamhetsskuld hos andra länder som gör att vi själva får hjälp om vi skulle bli angripna.

Det kan låta långsökt och osäkert, men hur fungerar det i praktiken?

I övningsledet fungerar doktrinen förmodligen ganska bra. Sverige deltar ganska ofta i övningar med andra länder, särskilt våra nordiska grannar, men också USA och Storbritannien som exempel. Det svenska försvaret har genom övningarna byggt upp en robust förmåga att samverka militärt med dessa NATO- och EU-länder. Men övningar är knappast tillräckliga för att bygga upp den tacksamhetsskuld som vår egen säkerhet ska vila på.

I insatsledet har vi gjort en del försök. Insatserna i Liberia, Afghanistan och Adenviken har som exempel varit relativt ambitiösa. Den insats som har kunnat ge störst utväxling vad gäller säkerhetspolitisk tacksamhetsskuld, Afghanistaninsatsen, har dock varit underdimensionerad sedan starten.

FN-ingripandet mot Libyen är den hittills bästa chansen för Sverige att omsätta insatsdoktrinen i praktik:

  • Det finns ett brett stöd för att ingripa mot Gaddaffis diktatur, både internationellt och inom Sverige.
  • Libyen ligger nära Europa och påverkar säkerhetsläget för EU.
  • Insatsen kommer att genomföras av länder som vi är mycket väl samövade med, som Storbritannien, Norge och Danmark.
  • Den viktigaste försvarspartnern, USA, stöder insatsen och deltar i den.
  • Sverige har en stridsflygenhet med JAS 39 Gripen som är klar att sättas in med mycket kort varsel.
  • Stridsflygenheten behärskar alla förmågor som krävs för att skapa och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen.
  • Försvarsmakten har, enligt uppgift, informerat regeringen om att stridsflygenheten är redo att delta i Libyen inom några dagar om ordern kommer.

I sanning är det svårt att tänka sig ett scenario som är mer lämpat för den nya svenska försvarsdoktrinen än den libyska flygförbudszonen. Därför är det mycket talande att statsministern och utrikesministern välkomnar FN-resolutionen men anger att Sverige inte ska delta. Kort sagt innebär det att vi inte får någon som helst valuta för vårt insatsförsvar.

Man får nämligen utgå från att den försvarspolitiska tacksamhetsskulden är en färskvara som snabbt smälter bort om Sverige visar tecken på att inte vilja bidra.

Insatsdoktrinens ömsesidighetsprincip innebär alltså att vi kan förvänta oss hjälp av de som vi hjälper på riktigt. Det blir alltså i princip ingen, just nu.

Chefsingenjören : Wiseman’s Wisdoms : SvD : DN : SvD : SvD : SvD : DN : DN



Reportage om striderna i Afghanistan

12 mars 2011

Den gångna veckan har vi sett ökad journalistisk aktivitet om Afghanistankriget.

Soldaternas egen favoritreporter, Johanne Hildebrandt, beskrev några strider som svenska militära rådgivare var inblandade i under sommaren 2010. Artikeln, som verkar bygga på intervjuer, beskriver bland annat ett omfattande talibananfall på en fordonskolonn med svenska och afghanska fordon. Reportaget är ganska bra även om det är lite otydligt med källinformationen och vissa händelser beskrivs lite mer livligt än vad som kanske faktiskt var fallet. Men artikeln får i alla fall betraktas som utvecklande för den svenska krigsjournalistiken.

Den andra stora händelsen var att Försvarsmakten själv släppte en film med sekvenser från svenska hjälmkameror (se ovan). Till skillnad från första klippet för några veckor sedan visades nu även svenska stridshandlingar. I sekvenserna skjuter svenska soldater bland annat med kulspruta och granatgevär samt leder in flyganfall mot talibanställningar. Avslutningsscenen där två svenska soldater visar upp skotthål i brallorna, men lyckligtvis inte benen, är en perfekt illustration av den stridstur som ibland får utländska kollegor att utbrista att ”Gud måste vara svensk” (en uppfattning som även rådde under vår stormaktstid).

En lite tristare journalistisk händelse är ordkriget mellan Försvarsmakten och TV4 om utredningen av dödsskjutningarna av Andersson och Palmlöv i februari 2010. TV4 har förtjänstfullt publicerat de delvis sekretessbelagda dokument från Försvarsmakten som rapporteringen bygger på. Dokumenten klargör två saker, nämligen (1) att Andersson och Palmlöv först mejades ner av en afghansk skytt och (2) att Andersson och Palmlöv liggandes på marken träffades av svenska kulor när två svenska soldater sköt mot den afghanske skytten. Det kan dock inte fastställas vilka kulor som var dödande, de svenska eller afghanska. Därmed får man anse att fallet är avslutat och att både Försvarsmakten och Tv4 har haft delvis rätt. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten troligen hade kunnat förekomma den negativa publiciteten från Tv4 genom att redovisa dessa uppgifter på ett tydligt sätt från första början.

Avslutningsvis tänkte jag nämna ett strålande brittiskt reportage från Afghanistan i The Daily Telegraph. Reportaget beskriver översten Rupert Thornloe, som är den högst rankade officeren som har stupat i fält i Afghanistankriget. Han tycks ha varit en bra karl som delade sina mannars vedermödor och som fick plikta med sitt liv för det. Reportaget ger en utmärkt inblick i det politiska spelet bakom konflikten, förutsättningarna för såväl hela uppdraget som enskilda soldater och befäl. Det håller en journalistisk klass som vi ännu inte sett i Sverige. Det är kanske naturligt eftersom britterna har omkring 200 års försprång på oss när det gäller att strida ute i världen.

Reportaget innehåller också ett tråkigt inslag för svensk del eftersom det vittnar om de brittiska soldaternas skräck för sina Hägglundsfordon BvS10 (‘Viking’). Dessa bandvagnar, som är en upphottad version av våra egna Bv206, blev ökända i brittiska armén som rullande likkistor. Härdade soldater ur Welsh Guards, ett regemente som är vant vid att ta smällar, blev så rädda innan de skulle åka BvS10 att de spydde.

Reportaget påminner också om hur viktigt det är med helikoptrar för trupptransport, för att soldaterna ska slippa exponeras för IED:s på vägarna. Detta väcker frågan vad som händer med det svenska köpet av Blackhawks från USA.


Vad var det jag sa?

8 mars 2011

Ibland får man en stark lust att säga ”vad var det jag sa?”

Den skotska polisen har nu gripit en man i Skottland som misstänks ha deltagit i planeringen av självmordsbombningen i Stockholm i december.

Den svenska utredningen har ju ständigt upprepat att det inte finns några tecken på en medhjälpare. Andra, som har studerat islamistisk terrorism, har menat att det typiskt sett brukar finnas medhjälpare i dessa fall.

Därmed är det också ganska typiskt att läsa att gripandet av den misstänkta medhjälparen är ett resultat av en helt skotsk utredning. Det är de skotska myndigheterna som har kontaktat Sverige i frågan, inte tvärtom. Nåja, inte så konstigt eftersom man brukar missa saker som man inte vill hitta.

Men vem ska man prata med om man vill att Sverige ska börja hantera terrorism på allvar som en verklig fråga?

Exempelvis är det märkligt att man satsar en väldig massa resurser på att skydda en enda person som medvetet leker med elden (Lars Vilks) medan en självmordsbombning mot helt oanande människor i Stockholm betraktas som ett utagerat kuriosum.

Var självmordsattentatet möjligen en sådan där HasseåTage-händelse, som var så osannolik att den egentligen aldrig inträffade?

SvD : SvD : SvD : DN : DN : BBC : Guardian : Daily Telegraph

Mina tidigare inlägg om sannolikheten för medhjälpare.