Gammalt mot nytt i försvarsdebatten

Försvarsdebatten har blossat upp under sommarsemestern. Diskussionerna utlöstes när försvarsministern, Sten Tolgfors, tillkänngav en positiv NATO-utvärdering av det nya insatsförsvaret med yrkessoldater på heltid och deltid. En stark motreaktion uppstod på de mest välkända försvarsbloggarna. Många har krävt en återgång till det gamla breda, invasionsförsvaret som byggde på allmän värnplikt.

Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas försvarsdebatten på 80- och 90-talet. Då var de flesta försvarsvännerna överens om att verkligheten hade sprungit ifrån det breda värnpliktsförsvaret. Kraven på den tiden gällde ett smalare men vassare försvar. Många menade att det bara gick att åstadkomma med ett yrkesförsvar.

Dagens värnpliktsvänner nämner ofta olika siffror som stöd för värnpliktsförsvaret, exempelvis att försvarsmakten disponerade 850 000 man i 30 brigader med en mobiliseringstid på några dygn. Samtidigt glömmer man begränsningarna. Nämligen att många värnpliktiga skulle mobilisera långt hemifrån med hjälp av tåg, bussar och färjor, som lätt kunde slås ut av fienden. Väl på plats var de flesta förbanden inte ens mekaniserade, utan skulle ta sig till fronten på cyklar eller lastbilsflak. Därefter skulle man strida till fots med föråldrad beväpning och utan skydd mot splitter eller kulor. Fältsjukvården var i det närmaste obefintlig och förlusterna skulle ha blivit enorma. De grundläggande framgångsfaktororerna i krig, som manöverkrigföring och samverkan mellan vapenslagen var i praktiken omöjliga att uppnå.

I praktiken var det aldrig tänkt att Sverige skulle försvara sig ensamt mot ett Sovjetiskt anfall. Syftet med invasionsförsvaret var att bromsa upp ett angrepp i några dygn till dess att NATO kunde gripa in. Det fanns avsevärda förmågeglapp i försvaret även på den tiden, exempelvis vad gällde bombflyg, som NATO skulle täcka upp.

Sovjetunionen, å andra sidan, var väl medvetet om det svenska invasionsförsvarets uppbyggnad och hade naturligtvis planer på att oskadliggöra det, bland annat med hjälp av sabotage för att förhindra mobilisering och kärnvapenangrepp mot försvarsinstallationer och befolkningscentra.

I praktiken är det omöjligt att gå tillbaka till det gamla invasionsförsvaret med allmän värnplikt. Det skulle bli alldeles för dyrt och det skulle ändå inte ge oss den försvarseffekt som vi behöver. Förre ÖB Owe Wiktorin nämnde någon gång att försvarsbudgeten inte ens skulle räcka till uniformer och handeldvapen till alla om den allmänna värnplikten återinfördes. På grund av stormakternas enorma resurser för högteknologisk rustning kommer det även i framtiden vara omöjligt att ensamt försvara Sverige mot ett medvetet invasionsförsök. Där kommer vi att vara lika beroende av NATO som tidigare, vilket innebär att man bör diskutera ett medlemskap mer allvarligt än vad som sker nu.

Vad vi realistiskt kan sikta på är ett eget försvar som är tillräckligt effektivt och flexibelt för att freda oss från militära påtryckningar mot vårt självständighet. Detta kan vara relativt begränsade militära hot eller kränkningar av vårt territorium, sk kanonbåtsdiplomati. Eftersom det är svårt att förutse var sådana begränsade aktioner kan äga rum så är det bättre med en mindre men rörlig försvarsmakt som kan sättas in där den faktiskt behövs.

Visst kommer det att bli en utmaning att ställa om det svenska försvaret och att få det att fungera som tänkt. Men militärer är människor som borde trivas med utmaningar och längta efter att uppfylla eller överträffa förväntningarna. Om alla hjälps åt, gör sitt jobb och drar åt samma håll så finns det alla förutsättningar för att Sverige i framtiden kan ha en modern försvarsmakt som vi kan vara stolta över och känna förtroende för.

SvD : DN : Wiseman‘s Wisdoms : Försvar och säkerhet

33 kommentarer till Gammalt mot nytt i försvarsdebatten

  1. Cynisk skriver:

    Bra Chris!
    Jag delar din uppfattning helt och hållet!

    Men nuläget är inte bra det heller. Jag skulle vilja se en allmän grundläggande militär utbildning syftande till en god grund och med en anställd del för att använda här och nu.

  2. andersonchris skriver:

    Cynisk, en kombination av kortare allmän värnplikt och en rejäl kärna av anställda heltidssoldater i stående insatsförband var länge mitt önskescenario för försvaret. Det verkar dock som om vi aldrig kommer att ha tillräkliga resurser för ett sådant både-och-försvar?

  3. Joakim Larsson skriver:

    Det handlar om viljan att lägga resurser på försvaret. Värnplikt kan absolut vara ett alternatvi om viljan finns.

  4. andersonchris skriver:

    Jag undrar dock om viljan finns? Värnplikten har helt förlorat sin innebörd under de senaste 20 åren. På min tid gjorde de flesta lumpen och de som inte ville kunde få sitta några månader på kåken om det ville sig illa.

    Sedan blev värnpliktskullarna så små att vem som helst kunde få slippa bara genom att visa ointresse. Platserna räckte inte ens till för alla som ville göra lumpen. Värnplikten blev i praktiken frivillig och en hel generation har växt upp utan någon relation till det militära. I arbetslivet bryr sig ingen längre om vad man gjorde i lumpen.

    För att klara de löpande kostnaderna för en återinförd allmän värnplikt skulle det förmodligen krävas en fördubbling av försvarsbudgeten varje år. Dessutom skulle det krävas stora omställningskostnader för att återuppbygga utbildningsfaciliteterna och köpa in tillräckligt med materiel för alla.

    I slutänden skulle vi ändå bara stå med en värnpliktsarmé av samma slag som stormakterna dansar i ringar runt nuförtiden. Ett tydligt exempel är Irak som vid båda krigen hade ett krigsvant konventionellt försvar som var avsevärt starkare än vad Sverige någonsin haft. På pappret utgjorde det ett visst hot mot USA:s styrkor, men i verkligheten var det mest en formalitet att ta sig runt, över och igenom.

  5. Anonym skriver:

    Defaitismen skiner igenom i inlägget och kommentarerna – inget försvar fungerar utan en vilja att vinna, sen må soldaterna vara kontrakterade eller inkallade.

  6. andersonchris skriver:

    Mina inägg är motsatsen till defaitism. De bygger på en stark vilja att Sverige ska ha ett fungerande försvar för framtiden. Min lösning är att anamma det nya insatsförsvaret och att uppmana alla att arbeta för att få det att fungera. Defaitism och negativism är att göra motstånd mot förändringen och att drömma sig tillbaka till den försvunna värnpliktsarmén, som inte fungerade ens när den fanns.

    Krig avgörs inte av viljan att vinna utan av förmågan att vinna. Ingen vill bli förödmjukad, dödad eller besegrad. Likväl sker det. Om fiendens utrustning, organisation och planering är bättre än vår så är det mer sannolikt att han vinner, oavsett hur mycket vi vill försvara oss.

    Det är inte svaga viljor som gör att länder besegras och ockuperas, utan att angriparen har bättre militära förmågor.

  7. Joakim Larsson skriver:

    Jag håller med om att det fanns stora brister i krigsmakten på 80- och 90-talet. Dessa brister var dock inte en ofrånkomlig följd av värnplikt utan berodde på att nödvändiga politiska beslut aldrig togs, t.ex. om tillförande av tillräckliga resurser för krigsförbandsövningar och materiel.

    Det är inte heller så att det är absolut nödvändigt att ha ett värnpliktssystem där samtliga vapenföra i varje årsklass utbildas. Man kan mycket väl nöja sig med att inkalla så många som krävs för att fylla behoven i en given organisation. Det är inte heller så att det är utesltuet med någon form av kombination där man anänder sig av både värnpliktiga och anställda (vilket vi ju faktiskt alltid har gjort i någon mening i och med att vi faktiskt har yrkesanställda officerare).

    Min poäng är att värnplikten får oförtjänt mycket stryk. Det kan vara ett bra system det med, beroende på hur det utformas.

  8. Lövet skriver:

    Jag delar inte din uppfattning. I sak är många av dina enskilda observationer av värnpliktsförsvarets svagheter korrekta, m e n de skall ställas i relation till vad som var dess syfte.

    Syftet var ju inte att avvärja en invasion det var att göra en invasion för dyrköpt för angriparen. Det skulle precis som du kräver krävas stora mekaniserade förband och insatser av kärnvapen. Därmed skapades en – förhoppningsvis – tillräckligt hög tröskel mot invasion.

    Att alla visste att om – gud förbjude – en invasion ändå kom, så skulle Svenska försvaret inte ha några utsikter att avvärja den var underordnat. Vi som var värnpliktiga då var beredda att ställ upp på en – i det läget sannolikt utsiktslös – fördröjningsstrid. Varför – jo därför att vi visste att ”tröskeln” var beroende av att vi var trovärdiga i vår försvarsvilja.

    För övrigt görs alltför ofta jämförelser mellan invasionsförsvarets förmåga ”då” (varvid man ofta pekar på det avlövade försvaret från 1990) med de krav som man ser ställs på försvaret ”nu” baserat på erfarenheter från nutida konflikter (vanligen de två Irakkrigen).

    …man missar att en rättvis jämförelse borde vara svesnk försvarsförmåga ”då” mot förmågan ”då” hos en möjlig angripare att kraftsamla specifikt mot Sverige.

    …man missar också att en invasion i Sverige sannolikt förutsatt en storkonflikt Öst-Väst med ett ”totalt” krig – på helt andra förutsättningar än ”de surgical operations” som man sett på CNN.
    Vad detta inneburit är i och för sig svårt att säga, men att storleken på försvaret i någon grad hade haft betydelse torde för uthålligheten torde vara självklart.

    Slutligen så anser jag att Tolgfors med sina artiklar visar ett avgrundsdjupt förakt för alla de pojkar och män som under generationer utbildats och mental förberett sig för att gå ut i strid för Sverige.

    …med tanke på hans (bristfälliga) bakgrund på området må det vara förtåeligt, med det är liklväl oursäktligt!

  9. andersonchris skriver:

    Det var ÖB Owe Wiktorin som på 90-talet först insåg att den teknologiska utvecklingen hade sprungit från det svenska värnpliktsförsvaret. Värnpliktsarmén var en statisk och lågteknologisk styrka som framför allt skulle låsa fast en angripare vid gränsen. Wiktorin insåg dock att en angripare inte längre behövde följa en traditionell angreppssekvens à la D-Day, utan kunde ”hoppa i sekvens” och slå ut alla våra känsliga punkter utan att behöva möta armén först. Värnpliktsarmén i sig var inte tillräckligt flexibel för att anpassa sig tll nya hot. Mycket av det Wiktroin sa redan på 90-talet var mycket klokt och gäller än idag.

    Det är också talande att land efter land avskaffar värnplikten och att det numera huvusakligen är länder i tredje världen som behåller värnplikten. Tolgfors har alltså helt rätt när han säger Sverige huvudsakligen kommer att möta yrkessoldater i framtiden, både som samarbetspartners och som potentiella motståndare i en nationell försvarssituation.

  10. Lövet skriver:

    Jag vänder mig kraftigt mot Tolgfors systematiska nedvärderig, för att inte säga förakt, för de miljontals värnpliktiga svenska män som under 50 års tid utgjorde ett effektivt säkerhetspolitiskt verktyg för att hävda Sveriges relativa oberoende. Jag reagerar även mot att du okritiskt upprepar samma förakt.

    Svenska totalförsvaret såsom det såg ut under kalla kriget var funktionellt och det fungerade för sitt syfte. Tolgfors historieskrivning och din upprepning är endera okunnig eller ohederlig.

    Jag tänker egentligen inte debattera hurvida vårt ”moderna yrkesförsvar” är bättre än ”det gamla värnpliktsförsvaret” vad gäller förmågan att klara ett krirugiskt förstaslag – t ex om ett logistikcentrum ovan jord i Västmanland är säkrare än 100-tals utspridda förråd över ytan? Jag tänker möjligen fundera på om Owe Wiktorins konstaterande på nåt sätt påverkades av huruvida försvaret byggde på yrkesarmé, allmän värnplikt eller indelningsverk, eller om det mer hade med förbandsorganisation,
    -ledning och -materiel att göra

    Jag nöjer mig med att upprepa en gammal rysk maxim: ”Kvantitet är också en kvalitet”.

    …och att snegla beundrande på Finland.

  11. andersonchris skriver:

    Lövet, det finns ingen anledning att reagera så känslomässigt på vad som i grunden är en förnuftsfråga.

    Värnpliktsarmén var i praktiken eftersatt under större delen av 1900-talet. Man gjorde några försök til uppryckning på 60-talet innan ekonomin kom emellan och 30 år av förfall startade. Sanningen är ju att det konstant har funnits olika delar av det svenska försvaret som har varit föråldrade. Ibland har man kommit ikapp på vissa områden, men då på bekostnad av andra.

    Om vi ska tala om förakt så upplevde jag det personligen som ganska föraktfullt mot mig och mina vapenbröder att vi i lumpen försågs med vapen som enligt allmän kännedom inte längre var gångbara mot fiendens utrustning.

    Det är inte alls föraktfullt att inse att nya tider kräver nya lösningar. Försvarets undergång berodde ju i praktiken på att de flesta tappade tron på att det skulle fungera och att man därför höll fast vid allmänvärnplikt av ideologiska skäl och använde Försvarsmakten som ett verktyg för arbetsmarknadspolitik, industripolitik, regionalpolitik och budgetpolitik.

    Du nämnde Finland, och där har ju deras försvarsminister vaknat i dagarna och sagt att en krympande försvarsbudget kan aktualisera frågan om ett finskt medlemskap i NATO.

  12. Lövet skriver:

    För det första anser jag att det är alldeles för lite känslor med i den politik som för närvarande förs av alliansen – oavsett om vi talar försvars-, social- eller utrikespolitik.
    Jag är gammelmoderat och har alltid ansett att värderingar och traditioner har ett värde i sig själv – om inte annat att lära sig av. Regeringen Borg(!) har däremot gjort den totala riktningslösa pragmatismen – eller skall vi säga opportunismen – till ledstjärna, och vart man är på väg det står skrivet i stjärnorna.

    Men låt oss bortse från att de för en socialdemokratisk politik med inslag av vänsterfeminism och miljöpartistisk försvarsfientlighet.

    Väldigt många värnpliktskritiker (a.k.a NATO-förspråkare) lyfter gärna fram exempel såsom du gör ovan. Jovisst det fanns cykelskyttebataljoner i IB 66 fram till 1988-89, det nyttjades KPIST M45B fram till dess*, hemvärnet hade i vissa fall Mauser M96 osv.

    Men det jag vill säga är att man inte skall underskatta kvantiten som kvalitet. Svårigheten i att möta 750 000 soldater som slåss för det egna landets oberoende. Jag förstår att Tolgfors (som väl var på MUF-läger när jag gjorde värnplikten – just på IB 66 f.ö.), skrattar åt den sega gubben. Det gör inte jag. Jag anser att den sega gubben var funktionell.
    Jag anser också att det vi sett av den ryska krigsplanläggningen mot Sverige visar just det. Man hade inte planerat för en så masssiv användning av kärnvapen om man trott att motståndarnas vapen inte var gångbara (exempel efterfrågas) mot fiendens utrustning och att man bara kunde promenera genom parken.

    Men visst – försvaret av modell 1990 var kass p g a misskötsel, men inte pga att det var värnpliktiga som bemannade det, utan hur det missköttes av de dåvarande regeringarna röda som blå (man talar mycket om sossarnas gripenköp) men väldigt tyst om Anders Björks shoppingspree hos Krauss-Maffei. (Världens bästa stridsvag till slut, men varför så d..a många om vi nu bara behöver vara tiotusen nånting slodater.

    För övrigt så visar kanske bara de finska NATO-övervägandena att det inte riktigt anser att Tolgfors solidaritet ger tillräckliga säkerhetsgarantier.

    *) Ett väsentligt effektivare vapen än vad snacket gjorde vid handen.
    Den som försökte använda vindrocken som skyddväst, såsom myten gjorde gällande, torde ha blivit grymt, men krotvarigt förvånad.
    Du vet kanske hur en sk ”Cop-Killer-kula” är konstruerad?

    **) Om vi tar soldatens stridsbeväpning så såg den väl ut något så här? AK4 eller KPIST i enklare förband. Understödsvapen grg (pansarspräng, spräng, lys och rök, KSP 58, PKOTT 68 – från mitten på 80-talet PSKOTT 86***. PV-förbanden hade 9 cm PV-kanon, grg, RBS 55 Tow och försågs från mitten av 80-talet med RBS56 BILL som slår ut det mesta även av dagens pansar.
    Tyngre vapen då?

    Haubits 77 i artilleriet var och är fortfarande ett kompetent vapensystem, inte var det nåt större fel på 15,5 m/F heller verkansmässigt. Klumpig förvisso, men ok. I IB 66 drog man med traktor runt på 10,5 cm haubitsar i brigadens infanterihabitsbataljon. Sannolikt en av världens lättaste och bästa lätta haubitsar.
    Pansaret: Mjaa, där kan man fundera lite, det är dessutom lite utanför min närmaste intressesfär stridsvagn S var väl mer oortodox än funktionell, Centurion fanns kvar för länge innan den ersattes med Leoparden, men i övrigt så.. IKV91 var väl inte jättemycket sämre än andra plåtlådor (M111, MTLB, BMP1)

    Men oavsett så handlar krig inte såsom Wictorin och hans efterföljare velat göra det till enbart oma materialet. Storleken på motståndarlaget har också betydelse och ”Tolgfors Army” är idag aldeles för liten

  13. Anonym skriver:

    Visst fanns det brister med värnpliktsförsvaret. Men det kommer att finnas stora brister med yrkesförsvaret också.

    ” mindre men rörlig försvarsmakt som kan sättas in där den faktiskt behövs.” låter bra. Men tänker man efter vad som krävs för detta, och hur det kommer att se ut, så blir man fundersam.

    En grundförutsättning för att vi ska kunna flytta arméförband, oavsett om de utgörs av värnpliktiga eller anställda, är att en motståndare inte har luftherravälde. Har han det, spelar det ingen roll hur bra vår armé är, den kommer i alla fall att få gå över till fria kriget a la Tore Taliban.

    Så då kommer frågan, hur är vår förmåga att förhindra att motståndaren får luftherravälde? Ja, i det nya fina anställda försvaret så räcker pengarna till att bemanna färre än tio flygbaser med kompaniförband. De flygbaserna utgörs av en rullbana med klargöringsplatser.
    Värnpliktsförsvaret hade fler än 20 bataljonsförband som bemannade basgrupper bestående av en huvudbas och ett antal sido- och reservbaser. De basförbanden bestod inte av världens bästa soldater, och förmågan till markstrid var nog inte den bästa. Men de kunde klargöra flygplan och hålla flygbasen igång, så att vi kunde få upp flygplanen i luften och möta motståndaren.

    Anställda soldater kanske är det enda som fungerar i markstridsförbanden. Men för flygvapnets del så innebär det att förmågan till att bemanna ett bassystem som kan stå emot en motståndares förbekämpning och fortfarande fungera, i princip har försvunnit. Det finns helt enkelt inte pengar till att anställa och öva den mängd soldater som skulle behövas.

    Dessutom, vad är det som säger att de tidvis tjänstgörande soldaterna kommer att bo i närheten av sitt förband? För förbanden i Norrland skulle jag säga att det troligen inte är så. Så problemet med långa resvägar vid en mobilisering finns kvar…

  14. andersonchris skriver:

    Vi hade k-pist (A och B) i lumpen (vagnsbesättning) på 90-talet. Den var utmärkt i vilda västern-dueller på 20 m avstånd men det var helt omöjligt att träffa ens en ladugård på 100 m avstånd, om det blåste lätt bris. Tyvärr inträffar de flesta stridskontakter på 150 – 300 m håll.

  15. uppgifven skriver:

    Beträffande kpisten så…

    1. Om ni inte lyckades träffa en ladugård på 100 m så kan jag bara dra slutsatsen att du antingen överdriver grovt, eller också var ni helt felutbildade på vapnet. Kpisten är inget prickskyttegevär, men nog träffar man mål på både 100 och 200 meter med det.

    2. Kpisten var vapnet för de som inte skulle ha eldhandvapen som huvudsyssla. T ex för vagnsbesättningar, grgskyttar, lastbilsförare och andra som skulle syssla med annat än att skjuta med sitt personliga vapen, men ändå skulle ha något för självförsvar och skiten träffade fläkten. För det var den alldeles utmärkt.

  16. Lövet skriver:

    Jag trodde du var för ung för att tvingas på A-modellen… Den togs ju ur tjänst för en herrans massa år sedan, p g a sitt svaga bakstycke, men hursom. Du traderar just nu en av de myter som värnpliktsmotståndarna älskar att använda sig av, den att Kpisten var så dålig.

    Jag – för övrigt långt ifrån nån av trosstroppens(!) bättre skyttar – hade inga större problem med halvfiguren på 200 m. det blev förvisso inget märke, men nog hade han var’t död.
    …förvisso blev det en mycket mindre spridningsradie när jag fick prova AK4:an*, men som sagt, tre hål i bröstkorgen är ändå tre hål i bröstkorgen…

    För övrigt bör du läsa på lite om stridsavstånd i småbruten terräng eller ännu mer i bebyggelse, vi talar m y c k e t kortare avstånd än dina 150-300 m.
    Nu talar vi förvisso om moderna stridssituationer (om vi bortser från talibaner som lobbar in RPG:er från bakom stenhögar i Afghanistan förstås (där talar vi 600-1000m), vilket synes irrelevant för hemmaförsvaret).
    …men jag tror faktiskt inte att Stormaktsarmén hade som doktrin att stanna 150 m bort på den tiden heller…

    Men än en gång, syftet var ju inte att vinna om det faktiskt kom till strid, syftet var att säkerställa att Stormakten skulle veta att en strid inte kunde genomföras, utan avseevärd kostnad och därmed avstå.
    Självklart hade den svenska armén (dvs vi) vid en eventuell konflikt mer eller mindre slaktats, men det hade kostat Stormakten avsevärda resurser i form av vapen och övrig materiel och män. Det skulle han veta och det visste han – alltså var försvaret funktionellt!
    För att använda ett citat från Peter Englund att gå i strid mot en invasionsarmé skulle säkerligen ha varit ”utsiktslöst, men ingalunda meningslöst”.

    Grejen är att d u verkar ha utgångspunkten att försvaret syftade till att vinna ett krig mot Stormakten. Det hade vi naturligtvis aldrig kunnat göra, syftet var därför att hålla oss ifrån krig. Där utgjorde det militära försvaret en viktig pusselbit (och naturligtvis bara en bit).

    Här avslöjas Tolgfors historielöshet när han föraktfullt talar om ”det förrådsställda invasionsförsvaret” och hyllar det ”insatta insatsförsvaret”.
    Med regeringen Borgs synsätt strävar vi således numera efter den totala motsatsen, den att våra svenska män (och några få kvinnor) helst skall ut i krig för att få en bra ”ROI” på försvarsbudgeten. Varje miljard skall resultera i ett antal soldattimmar i insats, annars är det bortkastade pengar…

    Historielöst var ordet sa Bill…

    …Huvudlöst snarare sa Bull!

    *) Det var ju (på 70- och 80-talet) för övrigt AK4:an som var standard för de flesta av de direkt stridande enheterna som skytte-, granatkastar- pjäskompanier osv. Kpisten var ju t o m på IB66 något bara för löskefolk som kockarna på trossen…

  17. andersonchris skriver:

    Anledningen till att jag hade k-pist (B) var att jag var pjässkytt på en PvBv. Handeldvapen var alltså inte min huvudsyssla sas. Vi hade inte tillräckligt många Ak5 på förbandet på den tiden och Ak4 var inget alternativ så vi fick fortsätta med k-pist.

    Det var inget dåligt vapen men ganska begränsat i sitt användningsområde. En fördel var ju att det är extremt enkelt, robust och lätt att sköta. Tacksamt för en stressad vpl. Jag var också ganska bra på att skjuta prick med det på skjutbanan, om jag hade stöd. Kulbanan var dock ganska brant och vindavdriften betydande, så det var inte direkt intuitivt att skjuta k-pist. Kompisarna, som hade A-modellen, vågade dock knappt skjuta med den.

    Men k-pisten är inget vapen som jag skulle vilja ha med mig i en modern stridszon. Vapnet användes skarpt under korta perioder på 60-talet i Kongo, Vietnam och Sinai. Om vapnet hade varit superbt hade det säkert blivit mer långlivat (utomlands).

  18. uppgifven skriver:

    ”Men k-pisten är inget vapen som jag skulle vilja ha med mig i en modern stridszon. Vapnet användes skarpt under korta perioder på 60-talet i Kongo, Vietnam och Sinai. Om vapnet hade varit superbt hade det säkert blivit mer långlivat (utomlands).”

    Du ska inte blanda ihop ”superbt” och ”tillräckligt bra”. Var kpist m/45 världsbäst? Nja, Mp5 var nog en bättre kpist i 9mm kaliber. Men tillräckligt bra? Javisst. Motsvarande kpistar användes av yrkesarmén British Army in på 90-talet…

  19. andersonchris skriver:

    Nja, en mer rättvisande bild är nog att britterna införde automatkarbin som standardvapen för sina skyttesoldater redan på 50-talet.

  20. uppgifven skriver:

    Då skulle jag säga att mest rättvisande är att den svenska värnpliktsarmén införde automatgeväret 1942 och den brittiska värnpliktsarmén gjorde det 1957. Bägge arméerna hade kvar kpistar på 90-talet.

    Det finns helt enkelt inget samband mellan yrkes- och värnpliktsarméer när det gäller väl av eldhandvapen.

  21. Lövet skriver:

    …jo och Sverige införde AK 4:an på 60-talet (På 80-talet bar artilleriets pjäsbesättningar AK 4, liksom även skyttsluskarna i cykelskyttebataljonerna inom IB 66)…

    …men nu var inte avsikten att dyka in i en accellererande ”Min bössa är större än din-diskussion” här.

    Jag ville med Kpisten som exempel visa på den vulgärbeskrivning av invasionsförsvaret som görs i dagsläget. Där man ständigt överträffar varandra i överdrifter om materielens och personalens undermålighet, och där just Kpisten är en favorit bland häcklare.

    Ni häcklare glömmer invasionsförsvarets syfte. Det var att utgöra en ”tröskel” för stormakten; tillräckligt hög för att få honom att bedöma kostnaden (i bundna förband, förstörd materiel, skadade och döda, tid…) för en invasion av Sverige som orealistiskt hög.

    Syftet var inte att vinna* – självklart inte, ett sådant syfte var orealistiskt eftersom Stormakten förfogade över överlägsenhet i numerär och i vapen (kärnvapen och C-stridsmedel).

    Försvaret skulle fungera genom att hejda och avskräcka stormakten från att g e n o m f ö r a en invasion. För detta var det funktionellt.

    Vi förstod naturligtvis att om det – kontrafaktiskt – hade kommit till en konfrontation där Stormakten invaderat Sverige så hade det svenska försvaret och främst armén, dvs vi, blivit grundligt slaktade. Överkörda av överlägsna styrkor – som satte in kärnvapen där så bedömdes nödvändigt. Värnplikten hade då inneburit rena självmordsuppdraget. M e n vi var överens om att ställa upp därför att vår plikttrogenhet byggde och upprätthöll trovärdigheten i ”tröskeln”. Vårt uppdrag hade då som Peter Englund uttryckte det varit ”Utsiktslöst men ingalunda meningslöst”.

    *) Ni som kritiserar invasionsförsvaret utifrån synpunkten att ”det inte hade en chans mot en rysk invasion” utgår från en felaktig utgångspunkt: Man k a n inte vinna i ett krig mot Stormakten – inte då med hela det förra invasionsförsvaret mobiliserat och på fötter, och ä n n u mindre ”här och nu” med dagens yrkesförsvar (oklart hur många de nu är).

    Man skulle – om man fortsätter att regregera till 80-talet – kunna citera datorn WOPR i John Badhams ”Wargames”: ”Strange game this – the only winning move is not to play.”

    Och det var som sagt det som var hela grejen.

  22. Lövet skriver:

    Jag vill bara tillägga att jag ingalunda hävdar att värnpliktsförsvaret var i alla stycken perfekt. Historien visar med oönskad tydlighet att under senare halvan av 80-talet och ännu mer på 90-talet så vansköttes det så till den grad att det de-facto hade upphört att existera långt innan Tolgfors och Borg skrotade det officiellt ifjol.

    Min tes är istället att frågan är inte ”Skall vi ha ett Värnpliktsförsvar eller ett yrkesförsvar” utan egentligen flera frågor, bl a:

    1) Grundfrågan: ”Skall vi ha ett försvar”?
    2) Följdfråga a): ”Mot vad?”
    3) Följdfråga b): ”Hur ska det utformas (dvs vilka förmågor skall det ha, i vilken volym)

    …först därefter är det meningsfullt att diskutera vilken bas det försvaret skall byggas på (värnplikt, yrkesförsvar, Blackwater…)

    Idag svävar ”erfarna försvarspolitiker” som Tolgfors och Juhult på målet redan vad gäller 1) – Vi vet nu att ”Det finns inget invasionshot mot Sverige, utan det länderna runt Östersjön behöver är ett certifierat miljöledningssystem enligt ISO 14000”.

  23. Nilsson skriver:

    Tyvär så svammlar du mest i ditt inlägg.
    FM har köpt in AK5C med korta pipor som ger AK5 en betydligt sämre räckvidd och egenskaper inte så väldigt mycket bättre än den gamla kpisten.
    Britternas AK hade inte automateld så det var mer ett semiautomatiskt gevär med mycket ammo än en modern AK.

    Dagens lilla pluttarmé ahr betydligt sämre förmåga att förflytta sig än gårdagens mobiliseringsförsvar.
    Huvudelen av de som skulle mobiliseras skulle göra det i eller nära sina hemlän.
    Jag tillhörde en NB 85 brigad och vi skulle inte mobilisera i Norrland utan i mellansverige, vi kunde således lika gärna sättas in mot Sthlm som Kalix.
    Armén hade inte 30 brigader på 80 talet den hade 28 där en liten del var av IB66 modell.
    Merparten var pansar, IB77 eller NB85 modell.
    Att genom sabotage förhindra en mobilisering var omöjligt då mobiliseringen skedde överallt med betoning på överallt.
    Inte ens Sovjet hade resurser att slå ut mobiliseringen och kärnvapen var tänkt användas under 50/60 tal, efter hand frångick Sovjet tanken på ett förebyggande kärnvapenangrepp.

    Idag räcker det med att angripa tre flygbaser, två marinbaser och Arboga så är flyg och flotta + mtrl försörjningen till stora delar utslagen.

  24. andersonchris skriver:

    Bloggen har i praktiken legat nere under några månader. Nu är inkomna kommentarer under den perioden utlagda.

    Britterna har alltid haft en penchant för att skjuta patronvis eld, och gör det ofta idag med sina L85A. FAL- och G3-klonerna (som Ak4) var inte heller särskilt lämpade för automateld pga. rekylen.

    Jag säger inte att det gamla invasionsförsvaret var helt värdelöst. Som ett system var det ganska väl genomtänkt. Svagheten var just att det var för enkelspårigt och att Sovjetunionen aldrig hade en tanke på att möta en fullt ut mobiliserad armé på svensk mark.

    Men min egen erfarenhet säger mig att vi änså inte hade kunnat göra mycket med den utrustning vi hade mot de motståndare vi skulle möta. Vi skulle bekämpa ryska stridsvagnskolonner från ett öppet flak utan tillstymmelse av splitterskydd. Vi hade varit borta efter första spränggranaten.

    Hur avskräckande är en armé som man vet inte kan göra något?

  25. Uppgiven skriver:

    Om Sovjetunionen aldrig hade en tanke på att möte en fullt ut mobiliserad armé på svensk mark – så mycket bättre. Det visade ju att det fungerade. Det kan ju inte vara ett självändamål att man faktiskt _ska_ kriga, kan man få den befarade motståndare att välja att avstå så är det bättre. Problemet är att idag så har vi inte den förmågan alls.

    Gårdagens armé saknade inte förmågan att göra något. Däremot fanns det givetvis förband av lägre kvalitet. Men det är inte samma sak som att alla förband var dåliga. Jag får känslan att du extrapolerar din upplevelse under värnplikten till att omfatta hela Försvarsmakten. Ett vanligt misstag, men inte desto mindre ett misstag.

  26. andersonchris skriver:

    Egentligen inte. Det fanns ganska många klena pansarvärnslösningar på den tiden. Framför allt för att vi inte hade råd med egna stridsvagnar eller attackhelikoptrar. Avsaknaden av splitterskydd var generellt för armén. Förmågeglappen var stora även på den tiden. Exempelvis hade jaktplanen bara Skyflash och föråldrade versioner av Sidewinders.

  27. Uppgiven skriver:

    Vilken tid är då ”på den tiden”? Visst gick det upp och ner med moderniteten på olika vapensystem under det kalla kriget. 1955 var Centurion i världsklass. 1995 var Leopard II i världsklass. Däremellan var det lite varierande…

    ”Bara” Sky Flash? Ja, när andra jaktplan hade ”bara” Sparrow och Stormakt Röd liknande system. Splitterskydd fanns hela tiden hos pansarbrigaderna, på slutet började det komma även på de övriga brigaderna.

    Det ”moderna” insatsförsvaret lever idag på arvet från värnpliktsförsvaret rent materiellt i stora delar…

  28. andersonchris skriver:

    Visst gick det upp och ner med moderniteten på olika vapensystem under det kalla kriget. 1955 var Centurion i världsklass. 1995 var Leopard II i världsklass. Däremellan var det lite varierande…

    Och när var det militära hotet mot Sverige som störst? Just det, någon gång mellan 1955 och 1995 då kvalitén och numeräran på svenskt pansar var betydligt sämre än ”varierande”.

    De två kardinalsfelen i krigföring är att överskatta sin egen förmåga och att underskatta fiendens förmåga. I Sverige gjorde man både och, vilket bara kan leda till katastrof.

  29. Uppgiven skriver:

    Tja, numerärt var det knappast något problem under den tiden. Såvida du inte anser att vi bara skulle ha haft pansarbrigader, vill säga. Kvalitetsmässigt var det snarast under slutet av 70-talet och 80-talet som man kan säga att det var ”sämre”.

    Hotvagnen var T-55/T-62 tills T-72 kom ut på förband. Mot dessa hade vi inga större kvalitetsskillnader.

    Så när anser du att det militära hotet mot Sverige var som störst?

  30. Nilsson skriver:

    Tyvärr så är du fortfarande oerhört svepande med dina påståenden.
    Sverige hade ändå från 50 tal tills 00 tal (dock ej längre) en mycket god pv förmåga hos infanteriet.
    På 50/60 tal hade man GRG och p-skott (panzerfaust kopior) sedan kom RB52( franska SS11) och bantamrobotar och pansarskott M68.
    På 80 talet tillkom Pskott M86, Bill och TOW. Ny grgM84.
    Vidare fanns det från 60 tal även pvkanon 1010.
    Grk fick strix. Vidare fanns det ett mycket stort antal fordonsminor.
    På 80 talet hade alla pvsystem förmåga att slå igenom Sovjetiska strv i sida. och Pv robotarna och strix kunde slå igenom från alla vinklar.
    Centurion med 105 mm kanon sopade banan med sovjetiska T54/55 och T62 under tidigt 70 tal, det var den vagnstypen som vi framförallt skulle möta. S-vagnen hade samma kanon.
    Sovjet saknade förmåga att landsätta stoa mängder pansar i södra Sverige så där hade vi definitivt kunnat räkna med överlägsenhet i antal med våra 4 Pb brigader varav 3 st i Skåne.
    I norra norrland är terrängen kanalisernade och ett mycket stort antal fordonsminor skyddade av ett ännu större antal personminor (mer än 1 miljon)skulle försvåra fi. s framkomlighet ihop med befästningar och 5 NB85 brigader. + två pansarbataljoner + fördelningsartiller jägarföband mm.

  31. andersonchris skriver:

    Hotet från Sovjetunionen var störst under 70- och 80-talet.

  32. Lövet skriver:

    Jamen dåså: Då är det bäst att ge dig rätt då, d a g e n s försvar (som nyligen genomfört en Kfö inom kompanis ram minsann) är mycket bättre relativt sett än det värnpliktsförsvar som 1985-86 genomförde försvarsmaktsövningar av fördelningsstorlek…
    …samtidigt som fler(!) svenskar var engagerade i utlandstjänst än idag.

    …mycket bättre – jajamensan!

    BTW: Är det du som skriver Tolgfors debattartiklar?

  33. Exet skriver:

    Sverige och huvuddelen av alla länder i Europa höll sig länge med mindre yrkesarméer som expeditionärt flyttades runt mellan konfliktarenor för att användas i kamp om olika politiska mål. Det tjänade dem väl under hundratals år. Sedan kom några franska nymodigheter som innebar en revolution i military affairs. Napoleon, Jomini, m.fl. förespråkade allmän värnplikt och att mobilisera stora arméer av vanligt folk. Det möjliggjordes bland annat av innovationer inom logistikområdet. Med denna folkförankring och enorma numerära överlägsenhet blev snabbt Frankrike en stormakt. Snart nog insåg många andra länder värdet av numerär för både momentan och uthållig styrka. Värnplikt blev modernt.

    Pendeln svänger alltså. Med tiden uppfinner snart någon värnpliktsförsvaret igen. Vi ska bara återupprepa historiens erfarenheter igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: