Nollsummespel i försvaret

Försvarsmaktens personalpolitik har varit ett hett samtalsämne under det senaste halvåret. Debatten har drivits av omställningen från värnplikt till yrkesförsvar, införandet av utlandsobligatoriet, låga löner för anställda soldater, rekryteringssvårigheter och uppmärksammade uppsägningar.

Det senaste tillskottet till personalpolitiksdebatten är att chefen för den svenska helikopterstyrkan till Afghanistan nu tvingas beordra sin personal till utlandstjänst mot deras vilja. Något som ÖB tidigare sa att Försvarsmakten inte skulle ägna sig åt; läs mer hos Wiseman.

Det är lätt att få bilden av en organisation i allvarlig kris. Försvarsmakten tycks ägna sig åt kortsiktiga beslut som tar ut varandra och medför att de förmågor som försvaret en gång hade försvinner utan att något nytt tar vid. Åtminstone inget som fungerar som det är tänkt.

Vad är då orsaken till denna märkliga härdsmälta? Bland skribenterna och kommentatorerna på våra många utmärkta försvarsbloggarna riktas anklagelserna framför allt mot försvarsmaktsledningen, som antas vara inkompetent.

Men det finns nog en enklare förklaring som handlar om de direktiv som Försvarsmakten får från  politikerna. Detta demonstreras tydligt av regeringens årliga regleringsbrev. För ett par år sedan, i regleringsbrevet 2008, var försvaret i praktiken lagt i malpåse. Försvarsmakten skulle bara ha förmågan att efter försämrat omvärldsläge och flera politiska beslut återta sin förmåga att försvara Sverige. Under tiden räckte det med att bedriva spaning, hantera incidenter och delta i fredsfrämjande insatser utomlands, eller som det sammanfattades i regleringsbrevet:

Förmåga I – Hävda Sveriges territoriella integritet och bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser.

Förmåga II – Förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt kunna öka förmågan till internationella insatser.

Förmåga III – Efter allvarlig och varaktigt försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet.

Sedan inträffade Georgienkriget och de svenska politikerna insåg att Ryssland kunde anfalla och besegra västorienterade grannländer helt utan förvarning. I regleringsbrevet 2009 hände inte så mycket men för 2010 utfärdade politikerna denna önskelista till försvaret:

Försvarsmakten ska ha förmåga att:

– påbörja insats omedelbart efter beslut,
– verka självständigt och tillsammans med andra civila och militära aktörer för att förebygga och hantera konflikter och krig nationellt, i närområdet och utanför närområdet,
– genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer,
– möta såväl kvalificerade som okvalificerade aktörer, samt i en och samma insats hantera strid, stabiliseringsuppgifter och bidra med stöd till humanitära insatser,
– genomföra kortvariga insatser samt uthålligt deltaga i långvariga insatser,
– hantera såväl reguljära som irreguljära motståndare och verka nationellt och internationellt,
– uppträda stridskraftsgemensamt i samtliga typer av insatser,
– över tiden genomföra snabba räddnings-, evakuerings- och förstärkningsoperationer med markförband upp till kompanistorlek och stödjande resurser ur  andra stridskrafter,
– periodvis ansvara för ledningen av en större multinationell insats (brigadnivå),
– periodvis upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppskoncept,
– efter begränsad förberedelsetid kraftsamla insatsorganisationen för att enskilt och i samverkan med andra kunna möta ett allvarligt militärt hot,
– ta emot militärt stöd från andra länder eller organisationer för att försvara landet mot väpnat angrepp,
– ge militärt stöd till andra samt
– förändra beredskapen på insatsorganisationens förband för att kunna hantera förändrade behov, såsom ökad hotnivå och ökat behov av snabbinsatsberedskap.

    Inom loppet av några få år har alltså det defensivt specialiserade invasionsförsvaret först lagts i malpåse för att sedan återuppstå som ett allsmäktigt expeditionsförsvar av stormaktsmodell. På pappret, alltså. För varken invasionsförsvaret eller insatsförsvaret har varit adekvat finansierat. Framför allt fick försvaret inga extra resurser för övergången från malpåse till fullfjädrat expeditionsförsvar. Detta är ju en uppgift som i realiteten kräver kraftigt ökade anslag eftersom det som bekant inte går att koka soppa på en spik eller trolla med knäna i militära sammanhang.

    Förklaringen till oredan i Försvarsmakten kan alltså vara så enkel att försvarsmaktsledningen på kort tid har tvingats genomföra omfattande och resurskrävande omställningar utan att ha tilldelats några extra resurser utöver vad som krävs för att hålla organisationen rullande under ett vanligt verksamhetsår.

    Alltså handlar det kanske inte så mycket om att försvarsmaktsledningen är inkompetent, utan snarare att de är bundna av samma ekonomiska, organisatoriska och fysikaliska lagar som alla andra. Kort sagt är de inga trollkarlar.

    En kommentar till Nollsummespel i försvaret

    1. Ndorop skriver:

      Lägg därtill att man uppfattar ekonomiskt resultat som viktigaste dimension.

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s

    %d bloggare gillar detta: