Svensk-tyskt försvarsinitiativ i EU

Sten Tolgfors skriver i en intressant debattartikel i DN att Sverige och Tyskland föreslår utökade försvarssamarbeten mellan EU-länderna. Bakgrunden är att många medlemsländer står inför dilemmat att de både måste utveckla sina förvar och minska försvarsutgifterna.

Det föreslagna samarbetet skulle innebära att medlemsländerna delar på vissa resurser som inte måste vara strikt nationella. Tolgfors nämner flygtransport, havsövervakning och militär utbildning som exempel. För svensk del skulle vi dock behålla stridsflyget, stridsfartygen och manöverbataljonerna för oss själva. Det är alltså frågan om samarbeten på marginalen, kan man säga och det påverkar naturligtvis inte försvarsåtagandena inom NATO.

Det är naturligtvis en god idé. Om samarbetet sker på rätt sätt kan det öka effektiviteten både på nationell och internationell nivå och göra det enklare för Europa att agera enat i säkerhetsfrågor. Å andra sidan finns det en del risker med det.

En risk uppstår om ett sådant samarbete används för att skyla över förmågeglapp i de nationella försvaren eller fungerar som en ursäkt för att avskaffa ännu fler förmågor. Sverige är nog särskilt känsligt i det avseendet eftersom vårt nationella försvar sannolikt har genomgått den största och snabbaste försvarskollapsen inom EU.

En annan risk är dålig pålitlighet i samarbetet. De flesta EU-länderna är med i NATO, som alltid kommer att stå över marginalsamarbetet inom EU. Tolgfors nämner Sveriges försvarssamarbete med Norge som ett gott exempel. Norge tjänar dock även som ett avskräckande exempel på opålitligheten i dessa lösa samarbeten. Samarbetet hindrade ju inte Norge från att lura och kränka Sverige riktigt grundligt i Gripenupphandlingen, när relationerna till NATO kom med i bilden.

Vi ska ju även minnas att EU ibland uppträder väldigt splittrat i sina internationella relationer. Tyskland gjorde ju exempelvis gemensam sak med Ryssland för att sätta hård press på Sverige och Finland att godkänna gasledningen Nord Stream. Detta var ju ett projekt med stor potentiell strategisk betydelse som väckte farhågor på sina håll i Europa och USA. Dessutom finns det ju tråkiga exempel på att de poolade tyska sjukvårdshelikoptrarna i Afghanistan inte alltid har varit ”tillgängliga” när svenskar har sårats.

Därmed vore det mycket allvarligt om Sverige använder ett utökat EU-samarbete som argument för att börja skarva i genomförandet av Insatsorganisation 2014. Den ömma punkten för svensk del kommer alltid att vara den expeditionära förmågan, dvs. resurserna för att snabbt transportera våra manöverbataljoner med stridsvagnar, stridsfordon, artilleri, soldater och allt annat. Det är en förmåga som vi helt saknar och som vi måste ha för att insatsorganisationen ska bli verklighet. Eftersom vårt försvar blir så litet måste vi ju även ha förmågan att snabbt flytta armén mellan olika platser inom landet. Detta kräver i princip samma resurser som för att flytta dem utomlands.

Ett varningstecken är ju att det har blivit väldigt tyst om helikopteraffären som Tolgfors annonserade i somras. Då var avsikten att köpa ett dussin eller så Blackhawks som kan användas för att transportera soldater och lättare materiel.

Det vore mycket olyckligt om det svenska försvaret även i fortsättningen skulle vara beroende av andra länder, eller poolade resurser, för att kunna fungera. Sådana resurser kan nämligen torka ut väldigt snabbt i pressade lägen. Det svensk-tyska initiativet kan däremot vara bra om det medför att Sverige kan behålla förmågor som annars är i farozonen för nedläggning.

Mer detaljerad analys på Wiseman’s Wisdoms

P.S. Samtidigt framförs tankar om att Europas försvarsproblem bäst kan lösas genom att det bildas ett försvarstriumvirat mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Det finns goda argument för det och sådana försvarssamarbeten mellan Europas stormakter medför naturligtvis att marginalsamarbeten med småländer som Sverige kan få ännu lägre prioritet.

2 kommentarer till Svensk-tyskt försvarsinitiativ i EU

  1. michaeleriksson skriver:

    Ett gemensamt försvar är egentligen den mest naturliga lösningen, med tanke på att nästan alla krig under dem sista århundradena som har involverat länder nu i EU i en större skala har varit mot andra europeiska länder (inklusive Ryssland). Många EU-länder är tom. i den situationen att det inte finns någon rimlig motståndare som inte själv är EU-medlem.

    Om vi nu antar att krigsrisken inom EU är försumbar och att försvarets huvudsyfte vore ”internationella” insatser och att avskräcka ryssarna…

  2. Thomas skriver:

    Håller med om i princip allt du skriver Chris

    Speciellt det sista
    ”Det vore mycket olyckligt om det svenska försvaret även i fortsättningen skulle vara beroende av andra länder…”

    Men den svenska Försvarspolitiken har ju de senaste 20 åren gått ut på att hitta ”genvägar”, skära ner, hitta ursäkter för att inte göra någonting och kopiera andra länders misstag (5 år senare)

    Det är väl sant det som vissa påstår – Sverige är mer amerikaniserat än USA

    Då menar jag på det sätt som WC beskrev den amerikanska karaktären:

    ”Americans can always be counted on to do the right thing…after they have exhausted all other possibilities.”
    — Winston Churchill

    Så när det är helt uppenbart för alla – även svenska försvarspolitiker – att vi måste kunna försvara oss själva så kanske vi beslutar oss för att satsa på försvaret av Sverige

    Men då är det nog för sent – igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: