Besvärligt brittiskt valresultat

Det brittiska folket har levererat ett av de mest besynnerliga valresultaten i modern tid. Inget av de tre största partierna fick egen majoritet. Labour och liberaldemokraterna får inte ens majoritet om de slår sig samman.

Det brittiska valsystemet skiljer sig kraftigt från det svenska. Parlamentsledamöterna väljs i enmansvalkretsar, vilket enkelt uttryckt innebär att endast vinnarens röster räknas i varje valkrets. Röster på förlorarna ger inga mandat. Det kan låta ålderdomligt och orättvist men en fördel med systemet är att det oftast förstärker valresultatet för det största partiet så att det blir lätt att bilda starka enpartiregeringar.

I år har det brittiska folket levererat ett svårtolkat valresultat som delvis sätter fördelarna med deras valsystem ur spel. Att Gordon Brown inte skulle vinna valet har varit givet i ett par år. Lika mäktig som han var som finansminister, lika oduglig har han varit som premiärminister. Det tycks framför allt bero på ett antal (tämligen välpublicerade) brister i hans personlighet, inte minst ett häftigt humör och en tendens att stöta bort folk snarare än att knyta dem till sig.

Å andra sidan har de brittiska väljarna inte anammat det främsta alternativet, David Cameron, mannen med modernt och liberalt språkbruk men en gammalkonservativ politik. Därmed hamnar de verkliga liberaldemokraterna i en ovan vågmästarroll. Uppgiften är dock inte så angenäm som man kan tro. David Cameron och Nick Clegg ligger långt ifrån varandra i flera viktiga frågor, exempelvis europapolitik och valreformer. Idag läckte ett utkast skrivet av ”Premiärminister” Cameron till ”utrikesminister” William Hague. Brevet skrevs före valet men förutsätter att Cameron enkelt kunde bilda regering. I brevet beskrivs en tydlig ny brittisk obstruktionspolitik gentemot EU. Cameron motsätter sig fortsatt integration och vill flytta befintliga beslutsmakt från Bryssel till London. Detta brev blir naturligtvis svårt för Clegg att svälja eftersom hans parti är EU-positivt. Dessutom vill de konservativa inte gå med på Liberaldemokraternas långvariga krav på en reformering av det brittiska valsystemet så att mandatfördelningen blir proportionell i förhållande till de avgivna rösterna. Camerons parti motsätter sig detta eftersom det sannolikt skulle innebära att de aldrig skulle kunna bilda enpartiregering igen.

Ett samarbete mellan Cameron och Clegg verkar således problematiskt. Å andra sidan står det klart att Clegg inte kan samarbeta med Gordon Brown efter att de båda grälade häftigt på telefon efter valet. Från Labour-håll föreslås att Clegg bjuds in till ett samarbete med villkoret att Gordon Brown avgår som partiledare. Det var dock just detta förslag som fick Brown att gå i taket under samtalet med Nick Clegg.

Ytterligare ett problem är att det är den sittande premiärministerns skyldighet att sitta kvar tills dess att en ny regering har bildats. Enligt traditionen är det inte tillåtet att ha ett regeringslöst tillstånd i Storbritannien. Gordon Brown kan således inte avgå, vare sig som premiärminister eller partiledare, innan regeringsfrågan är löst.

Samtidigt kämpar Storbritannien med en ekonomi som inte är mycket bättre än Greklands, vilket kräver en stark regering med såväl handlingskraft som hårda nypor. Det verkar svårt att uppnå det utan egen majoritet i parlamentet. Då finns alltid risken att väsentliga beslut och lagändringar kan falla igenom.

Oavsett vilken regering som bildas i Storbritannien så kommer den att vara svag och risken för ett nära nyval får anses som stor.

SvD : SvD : SvD : DN : DN : DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: