Försvarsvännens förtvivlan

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Eller bara yla förtvivlat.

Efter ett decennium av försvarsnedläggningar och utarmning av det svenska försvaret, anser Försvarsmakten själv att lösningen på problemet är … fler nedläggningar!

För att få råd att genomföra omställningen från värnplikt till yrkesförsvar, vill försvaret nämligen lägga ner ytterligare ett regemente och en flygflottilj. På sätt och vis är det ju en trevlig överraskning att det överhuvudtaget finns några förband kvar, men är den adekvata reaktionen verkligen att vilja lägga ner dem?

Försvaret har redan sparat drygt 2 miljarder av sin budget förra året genom att helt enkelt låta bli att genomföra en hel del av den verksamhet som ankommer på försvaret. Av någon anledning har detta monumentala självmål presenterats som en god nyhet i media.

För egen del har jag svårt att avgöra vem det är som driver på kollapsen av det svenska försvaret. Tidigare gick det kanske att skylla på en del politiker som bar rosafärgade glasögon och undvek att blicka österut.

Tyvärr verkar det som om Försvarsmakten själv har tagit över politikernas roll och målmedvetet arbetar mot sin egen upplösning. Det nya personalförsörjningssystemet har ju utarbetats av Försvarsmakten själv. Ingen har dock kunnat förklara hur eller varför svenska män och kvinnor av rätta virket kommer att välja ett obekvämt och livsfarligt arbete i Försvarsmakten, med usel lön och obefintliga framtidsutsikter.

Ett försvar måste ha en viss kritisk massa för att kunna fungera. Istället för att återskapa denna behövliga massa väljer man nu en väg som först innebär en total förstöring av den lilla massa som finns kvar, i en from förhoppning att det spontant ska bildas en ny massa om tio år eller så.

Egentligen är det inget fel med anställda soldater. Även ett värnpliktsförsvar borde ha en kärna av heltidsanställda specialförband som är omedelbart tillgängliga för taktiska operationer eller internationella insatser. Dessa specialförband kan gärna rekryteras från gräddan av värnpliktskullarna. Med bibehållna värnpliktskullar finns dock ett voluminöst nationellt försvar att ta till om behovet skulle uppstå.

Vi som tycker att Sverige måste ha ett försvar värt namnet kommer knappast att få mindre att bekymra oss över under de kommande åren.

SvD : Försvaret föreslår nya nedläggningar

Allan Widman (Strilaren II): Sluta nu

Advertisements

11 kommentarer till Försvarsvännens förtvivlan

  1. Peter Lindström skriver:

    För 1 ½ år sedan fick jag information om att överstar och generaler, den högsta ledningen tänker sänka vårt försvar med flit för att en färdig NATO planering för att ta över vårt skydd finns redan!
    Allt görs bakom vissa politiker, en del vet.
    Informationen kommer från högkvarteret.
    Källor skyddas!

  2. andersonchris skriver:

    Jo, det är ju en uppfattning som jag har hört.

    Tyvärr låter det lite för bra för att vara sant. NATO bygger ju på att medlemsländernas egen försvarskapacitet håller en viss nivå. Med dagens raserade försvar skulle vi knappast få bli medlemmar, ens om vi ville det.

    Jag har också hört motsatt uppfattning, att försvaret raseras med flit av mullvadar som arbetar för en främmande makt som inte är lika vänligt sinnad som NATO. Det är naturligtvis också bara en konspirationsteori. Men sett till resultatet så verkar den i alla fall lite mindre osannolik än NATO-spåret.

    En NATO-omställning kan ju aldrig förklara varför alla beslut blir dyrare än tänkt och alltid resulterar i att någon utrustning, installation eller förmåga försvinner. Den svindyra helikoptersnurren har ju exempelvis resulterat i att det knappt finns en fungerande militärhelikopter i hela Sverige. Vår bästa utrustning, Gripar, Leoparder, stridsfordon, kustrobotar, bombkapslar ska skrotas ner samtidigt som vår nya utrustning inte får några användbara vapen, tänk Visbykorvetterna och Galtarna.

    För övrigt är jag för ett svenskt medlemskap i NATO. Det är det enda som skulle få stopp på den svenska försvarskollapsen. Vi har förlorat förmågan att skapa och driva ett försvar, trots att vi för inte så länge sedan hade ett av världens mest välkonstruerade invasionsförsvar.

  3. Zico skriver:

    Precis som du nämner har jag alltid trott att det var pacifister och drömmare om den eviga freden som i regeringsställning dirigerade detta totalhaveri av en svensk krigsmakt. Frågan är när de byter namn, de kan ju och ska ju inte vara ett (invasions)försvar längre enligt pappret, även om nu Tolgfors plötsligt kommit på att vi kanske har ett behov av sånt (även om han gör allt för att det inte ska finnas), och om man nu ska kalla det för en makt, borde styrkan åtminstone klara av att fylla Råsunda Fotbollsstadion.

    Hur som helst är detta en fatal väg att gå. Minsta oro, minsta puff i fel riktning i någon av våra grannländer som gör att det bränner till, så kommer det till ytan vilken tand- och klolös svensk tiger våra politiker skapat.

    Jag kan fortfarande förstå Tolgfors önskan om militärt samarbete mellan de nordiska länderna, men vilket land offrar sina söner och döttrar för svensken, när svenskarna själva sitter på farstubron och tittar på fientligt pansar som far runt medan de vojjar sig över att det kanske var dumt att inte ha ett försvar? Och vilket land skulle vi hjälpa i en krigssituation och med vad? I bästa fall kan vi ströbomba lite med några Gripen och skrapa ihop en livvaktspluton till det angripna landets president. Det i sin tur skulle förstås göra fienden lite ilsken och som markering skulle de väl bomba det luftförsvarslösa Stockholm i småbitar. Eftersom vi inte har något civilförsvar och inte många vet var närmaste skyddsrum – om det nu finns något – är, skulle de civila offren bli höga. Fientliga förluster? Ja, något flyg kan ju gå sönder, men annars rör sig förlusterna bara till några färre bomber och några liter mindre flygbränsle. Därefter skulle vi nog få sitta på avbytarbänken resten av vår ”hjälpinsats” eftersom vi inte skulle våga göra något annat. Och ändå valsar Tolgfors ut och hymlar om såna försvarsförbund. Kan han inte rent ut sagt säga vad han menar?
    ”Hjälp oss om vi behöver hjälp för vi har för avsikt att inte försvara oss själva eller er eller någon annan mot någonting alls.”

    Och det värsta är att om de rödgröna skulle få makten skulle de nog virra till det ytterligare. Flera miljarder skulle gå åt till något rödgrönt försök till att återupprätta en värnpliktsbaserad Försvarsmakt. Men det skulle vara en etanolberoende, hårt byråkratiserad sådan, med prioritering på jämlikhetsfrågor – inte försvaret av Sverige.

    Det här landet har blivit så oerhört civiliserat att vi hellre faller under utländsk överhöghet än lyfter ett finger för att försvara oss. Inte ens frivilliga som är beredda att sätta sitt liv i pant för att stoppa fienden via Hemvärnet, får lov att göra det. Även det ska ju slaktas! Det är för jävligt!

  4. Peter Lindström skriver:

    Jag känner folk som jobbar i försvaret idag, som har hygglig insyn i verksamheten. Det största akuta problemet är att vi som land inte hinner vända, om Ryssland skulle känna sig för starkt hotad av USA och NATO, kan de göra ett strategiskt geopolitiskt anfall mot Sveriges västkust och gotland eller baltikum. Den bästa utrikes och säkerhetspolitik är att stärka försvarets förmågor och inte bli fullvärdiga medlemmar i NATO. Vill våra politiker föra in oss i NATO, skall de veta att Ryssland är redo att använda kärnvapen mot Sverige för att skydda Ryssland. USA kommer inte då ta skada, utan vi, för att vi försvarar USA, när vi är en förlängd arm, det kan sluta riktigt olyckligt för vårt land. Gärna en stark försvarsmakt som försvarar vårt land och inte skickar in oss i det ena kriget efter det andra, vi är ett litet land. Min uppfattning är att politiker satt oss i ett säkerhetspolitiskt vakum. Men våra politiker får bestämma vad de vill med vårt land. Skall vi gå med i NATO så skall vi göra det så fort som möjligt eller låta bli, då måste vi rusta vårt försvar.

  5. andersonchris skriver:

    Många kloka och berättigade synpunkter.

    Problemet är väl kanske att det är oerhört svårt för ett litet land som Sverige att hitta rätt dimension på sitt försvar när man bor granne med en jätte som ryssland.

    I ett världskrigsscenario där kärnvapen kommer till använding har man ganska liten nytta av ett konventionellt försvar, oavsett hur välplanerat det är. Även under kalla kriget var Rysslands plan att kärnvapenbomba Sverige i ”preventivt” syfte.

    Om vi är med i NATO så är vi nog relativt säkra mot de flesta hot, utom domedagsscenariot, där alla ändå stryker med.

    Samma sak gäller, fast i någon mindre utsträckning, om vi har ett starkt eget nationellt försvar. Då blir vi inte det mest uppenbara angripsmålet vid en eventuell aggression i Östersjöregionen.

    Problemet är bara att vi nu sitter i en ordentlig rävsax.

    Det kommer att ta ett decennium eller mer innan vi har ett försvar värt namnet (och knappt ens då). Samtidigt så skulle Ryssland kunna välja att se det som en provokation om Sverige aktivt söker medlemskap i NATO. Den nya ryska utrikespolitiken ser ju NATO-utvidgning i närområdena som det största säkerhetspolitiska problemet för landet.

    Så visst har det gått åt helvete med försvaret.

  6. realist skriver:

    Löjliga konspirationsteorier. Verkligheten är alltid mycket enklare än vad som gör en bra thriller. Verkligheten skapas av enkla människor med förmågor dimensionerade för stenålderns utmaningar. Vad vi ser är resultatet när många människors aggregerade prestationer under lång tid (uppbyggnaden av det stora invasionsförsvaret) hastigt och omvälvande görs redundant och måste ersättas av något nytt. Ingen har längre kunskap om vad som låg bakom det ”gamla” och vet därför inte heller vad som krävs för att skapa det ”nya”. Situationen beror på inkompetenta beslut fattade av inkompetenta människor baserat på inkompetent beslutsunderlag. Enkla beslut fattade av enkla människor på enkla beslutsunderlag avseende en högst komplex omvärld. Man tror att vissa beslut ska leda till vissa effekter men har ingen kunskap om hur denna omvärld egentligen är uppbyggd och fungerar. Inte ens de som själva lever och verkar i denna omvärld har denna förståelse för den har inte behövts de senaste 50 åren, då man tryggt kunna vandra vidare på upptrampade stigar. Nu måste man helt plötsligt orientera själv och förstår inte ens att man behöver både karta och kompass. De slängde vi för länge sedan eftersom någon annan redan hade snitslat banan.
    Inkompetens är svaret. Inte konspirationer.

  7. andersonchris skriver:

    Nå, ingen har framfört konspirationsteorierna som om de vore sanning.

    Men om jag ska vara ärlig så har jag svårt att tro på inkompetens som förklaring. Det finns nämligen så otroligt många kompetenta officerare i det svenska försvaret. Osedvanligt och särdeles kompetenta. Många av dem är också fostrade i den gamla, genomtänkta försvarsdoktrinen.

    Problemet är att denna kompetens och det förnuft som dessa goda officerare står för, av någon anledning har stämplats som bakåtsträvande och icke önskvärd. Däri ligger problemet, en självdestruktiv organisation som inte värdesätter sitt eget kunnande och sina egna erfarenheter. Hur det har blivit så har jag ingen aning om.

    Du antyder att invasionsförsvaret var föråldrat långt innan det avskaffades. På sätt och vi är det sant men å andra sidan var försvaret högst relevant. Sverige åtnjöt en ganska hög grad av integritet på grund av vårt starka försvar. Utländska observatörer imponerades ofta av vår vilja och förmåga till försvar. Som neutral stat mitt i det kalla kriget fanns heller inget alternativ. Utan försvar hade vi blivit överkörda för länge sedan.

    Alternativet till det stora invasionsförsvaret var att antingen gå med i Nato eller att bygga en stor svensk kärnvapenarsenal. Inget av dessa alternativen sågs som godtagbara av våra folkvalda. Alltså blev det ett stort konventionellt invasionsförsvar istället.

  8. realist skriver:

    ”Du antyder att invasionsförsvaret var föråldrat långt innan det avskaffades.” – ???

    Något du antar? Snarare är väl mitt budskap att det kanske inte var så föråldrat när det avskaffades som många ansåg. Det mesta är fortfarande aktuellt, men nu förlorat. Eftersom ingen nu aktiv medarbetare i FM var med och byggde upp den ”gamla” organisationen med dess ledning, rutiner, regelverk och organisation – de tog bara över efter sina företrädare och klassade antagligen dem som dinosaurier – så finns det inte heller någon som förstår vad som behövs för att skapa en fungerande Försvarsmakt. Det är väl uppenbart tyvärr.

    Utmaningen med att riva allt gammalt på kort tid för att snabbare skapa nytt har kraftigt underskattats, samtidigt som förtroendet för organisationens (snarare än enskilda individers) kompetens har kraftigt övervärderats på gamla meriter.

    Själv har jag inget att invända mot det stora konventionella invasionsförsvarets nytta och värde – om man har råd. Jag är inte alls förtjust i dagens ”försvar” som snarast borde benämnas en ceremoniell uppvisningsstyrka för politisk goodwill.

    Skälen till dagens systemkollaps tror jag dock inte bara kan härledas till politiska beslut, utan mycket beror på en inkompetent hantering både inom och utom Försvarsmakten. Svårare än så behöver det inte vara. Min erfarenhet av kompetens i militära beslutsprocesser inom materielprocessen imponerar inte utan förskräcker (om vi utgår från att det är resultatet som är en värdemätare, snarare än enstaka beslut på vägen). Vi är ohyggligt kompetenta inom ”kärnverksamheten”! Många kompetenta individer där! Dock är myndighetsledningen under all kritik – men å andra sidan, det är ju ingen prioriterad kärnverksamhet och det minsta man kan kräva av ”kompetens” är ju att ledningen åtminstone bär fältuniform och beter sig som riktiga soldater… (som man bäddar får man ligga).

  9. andersonchris skriver:

    Jag uppfattar nog de flesta officerare som idealister i någon mån De allra flesta valde yrket när uppdraget fortfarande var att försvara Sverige. Om dessa människor sätter sig ner och tänker ut bästa sättet att försvara landet så tror jag nog att det blir ganska bra.

    Problemet uppstår just när det nationella försvarstanken stämplas som kätteri och hela försvaret riktas om till små och mestadels verkningslösa internationella insatser.

    Även om det säkert förekommer inkompetenta beslut i Försvarsmakten likaväl som alla andra organisationer, så brukar man i vanliga fall upptäcka och korrigera felen när de blir tillräckligt tydliga.

    I försvaret har man bara fortsatt att rasera organisationen, snarast accelererat kollapsen, istället för att stanna upp och tänka till.

    Så har vi idag nått en situation där försvaret är helt borta men fortfarande kostar exakt lika mycket som tidigare. Det går inte att förklara med enbart slump och inkompetens.

    En inkompetent organisation hade kunnat lyckas med att halvera effektiviteten och fördubbla kostnaden. Men konststycket att helt upplösa organisationen utan att kostnaderna förändras kräver faktiskt tanke, planering och avsikt.

  10. realist skriver:

    En organisation som inte reagerar eller höjer ögonbrynen för en upphandling där styckkostnaden har ökat med 1000% (10 ggr) i jämförelse med referensupphandlingar, där man är beredd att betala ett systemstyckpris om närmare 200 miljoner (resultatet av objektsramanvändning i förhållande till output) för något där det ”gamla” alternativet (som dessutom renderats mer relevant av förbandsutvecklingen) kostar en spottstyver med minimal effektförlust, kan väl knappast klassas som kompetent? När man efter år (100-tals miljoner) lägger ner utvecklingen (på helt andra grunder), så väljer man också att lägga ner det ”gamla” alternativet, dvs. det verkade inte alls finnas behov av förmågan överhuvudtaget?

    En organisation utan fungerande lednings- och beslutsprocesser (se tidigare kommentar) leder till beslutsångest och brist på kompetent styrning. Brist på kompetent styrning (som inte behöver bero på att enstaka individer är inkompetenta) leder till galopperande resursförbrukning utan värdeskapande resultat. Sådant leder precis till det du beskriver.

    Sedan är det inte sant att resurserna är oförändrade vilket många andra bloggare tidigare har förklarat.

    Tro fan att det går åt helvete om man tror att god förmåga att leda insatsförband med automatik leder till god förmåga att leda t.ex. materielförsörjning till insatsförbanden. Rätt man på rätt plats borde det vara. Lika lite som vi kan ha individer med livslång erfarenhet av att arbeta civilt som ekonom på befattningen att leda Afghanistan-kontingenten i strid, så kan vi ha avdankade truppkarriärister i myndighetsledningen. Möjligen som rådgivare isåfall.

    En Försvarsmakt är ett system med olika samverkande delar, varav en är insatsförbanden och insatserna. För att denna del ska fungera så krävs att hela systemet fungerar. Man kan inte bygga en bil genom att enbart prioritera en fungerande motor (kärnverksamheten?). Får vi punka varannan mil, så blir vi inte gladare för att vi har världens bästa motor när uppgiften är att på kortaste tid transportera oss från A till B. Det är ju inget självändamål att ha en motor – det var en bil vi (politiker och skattebetalare) behövde. Inte ens denna typ av enkla resonemang förstås i Försvarsmakten – därav väljer jag att stämpla organisationen (!) som inkompetent.

    Konspirationsteorier kan väl bäst förstås på samma sätt som religion. När vi inte förstår, så måste vi uppfinna en förklaring oavsett hur realistisk eller rationell den verkar vara. Kanske ska vi istället tolka behovet av konspirationsteorier som en indikation på okunskap och ett behov av att ta reda på fakta. Den lates väg är naturligtvis att nöja sig med mer eller mindre osubstantierade förklaringar.

    Om man inom Försvarsmakten skulle nöja sig med sådana förklaringar så skulle man knappast kunna klassa den som en kompetent organisation. Individer som nöjer sig med sådana förklaringar bidrar inte heller till Försvarsmaktens förmåga att fatta kompetenta beslut. För att lösa problem, så måste man först identifiera och förstå problemet. Man kan förstås slippa att engagera sig i lösningen om man uppfinner ett problem som ligger långt utanför sin egen makt att påverka…

  11. andersonchris skriver:

    Efter att ha läst uttalanden av olika interna försvarstänkare under det senaste decenniet verkar det möjligt att vissa har försökt att leda in försvaret på villovägar. Det ”nya uppdraget” för försvaret har omfattat allt möjligt, såsom miljöpolis eller kolonialpolis, men inget om det självklara att försvara Sverige.

    Därmed kan man lugnt säga att det hypotetiska syftet, att leda in försvaret på improduktiva villovägar, åtminstone har realiserats.

    Det är heller ingen hemlighet att KGB rekryterade inflytelseagenter i väst för att verka för ”fred och nedrustning” i syfte att minska vår vilja och förmåga till försvar. Bland annat fanns sådana agenter inom de politiska leden i Storbritannien. Sannolikt även i Sverige.

    Om man leker med tanken att KGB lyckades rekrytera (eller placera) några unga och lovande officerare under kalla krigets höjdpunkt på 1980-talet så kan dessa personer idag befinna sig i princip varsomhelst i organisationen.

    Observera att detta inte är en anklagelse mot någon enskild person eller grupp av personer, utan enbart en hypotetisk frågeställning ”what if?”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: