Försvarsministern i Afghanistan

På sin blogg berättar försvarsministern Sten Tolgfors om erfarenheterna från sitt besök i Afghanistan. Det är naturligtvis utmärkt att försvarsministern tar del av ofiltrerad information från personalen på plats. Därmed ökar kvalitén på underlaget och förmågan att fatta goda beslut på politisk nivå.

Försvarsministern har modet att nämna den militära personalens uppfattning att de är alldeles för få personer på plats för att lösa sina uppgifter. Svenskarna ansvarar för ett enormt område där man vet att allt inte står rätt till men man har inte resurserna att ta itu med problemen. Slutsaten är naturligtvis att man borde skicka många fler soldater om man vill att insatsen ska vara till någon nytta.

Tolgfors belyser också att stridsfordon 90 har varit ett värdefullt tillskott till insatsen. Fordonen används till att patrullera ett oroligt vägavsnitt nattetid och har inneburit att motståndsmännen är betydligt mindre benägna att ställa till bekymmer än tidigare. Det visar också på en viktig erfarenhet. Den som har den största kanonen slipper ofta använda den. Det finns absolut ingen anledning att mopsa upp sig mot ett stridsfordon 90 annat än om man har blivit akut trött på jordelivet. Det har upprormakarna naturligtvis insett relativt snabbt, vilket innebär att svenskarna kan bevara lugnet med relativt små medel.

För egen del anser jag att utlandsinsatser har varit till stor nytta för det svenska försvaret. Genom att konfronteras med verkliga stridssituationer har vi insett att vår materiel och vår taktik måste utvecklas. Våra soldater är således bättre utrustade och skickligare i strid idag än de var för 15 år sedan när vi ställdes inför det första någorlunda moderna kriget nere i Bosnien.

Däremot har ”utvecklingen” nu gått så långt åt fel hål att vi har förlorat det nationella försvaret. Det kan aldrig ha varit meningen – och jag tror inte heller att det finns något brett folkligt mandat för – att ställa Sverige försvarslöst för att ha råd att brumma runt med CV90 i Afghanistan.

Således tycker jag att det är dags att lägga insatsförsvaret på is till dess att vi har en reell förmåga att samtidigt värna Sveriges gränser och i alla fall bemöta ett avgränsat militärt hot mot svenskt territorium.

Advertisements

8 kommentarer till Försvarsministern i Afghanistan

  1. thomas skriver:

    och hur hade du tänkt att denna omsvängning avseende inriktning för FM skulle påbörjas?

    nu går ju allt åt rakt motsatt håll

    statsministerns alldeles färska regeringsförklaring innehöll ingenting om insatsförsvar utan tvärtom enbart fokus på insatsförsvar

    vi har ju systematiskt monterat ned alla förutsättningar för att kunna försvara oss själva

    på den väg vi slagit in på kommer vi inte att kunna försörja oss själva med varken egen personal eller egen materiel

    men det är väl meningen eftersom vi har vår solidaritetsförklaring där vi förutsätter att våra grannländer ställer upp för oss om det skulle knipa

    så vi behöver väl inte göra annat än att fortsätta på den inslagna vägen

    Eller?

  2. andersonchris skriver:

    Till att börja med är försvaret en demokratisk angelägenhet som alla andra. Försvarsfrågan är ingen traditionell svensk valfråga men det finns ingen anledning till att den inte kan bli det.

    För det andra så börjar nog politikerna vakna av sig själva. Georgienkriget var ju en tydligt illustration av att väldigt lite har förändrats och att Ryssland gör allt för att återta sin roll som USAs givna motvikt i världen.

    Solidaritetsförklaringen är ett kapitel för sig. Om det finns hemliga, ömsesidiga garantier västerut så är den naturligtvis ganska intelligent. Om vi saknar sådana garantier så är den höjden av självbedrägeri.

    Någonstans når man alltid den kritiska botten då allt har blivit så illa att det bara kan gå åt ett håll: uppåt.

  3. Morgonsur skriver:

    ‘Våra soldater är således bättre utrustade och skickligare i strid idag än de var för 15 år när vi ställdes inför det första någorlunda moderna kriget i Bosnien’.

    Det håller jag med om – och inte.

    Vi har lärt oss mycket, och är betydligt skickligare än vi var för femton år sedan. Problemet är att ALLA ANDRA också har lärt sig – och är mer rustade och skickliga. Det relevanta är inte hur mycket man lärt sig och hur skicklig man är – utan hur skicklig man är jämfört med sin fiende.

    T o m de underlägsna gerillaarméer vi ger oss på i internationell tjänst är ju faktiskt skickligare idag än de var på vår tid.

    Materiellt är vi bättre rustade idag. Å andra sidan var vi som åkte iväg till Bosnien utrustade på ett vis som fick folk från U.S Special Forces att gapa (vi tömde mobförråden nästan helt på bl a mörkerutrustning). Internationellt sett höll vår utrustning absoluta toppklass – med 1993 års mått mätt.

    Vi var dessutom utbildade och mentalt inställda på att ett engagemang i försvaret innebar REN STRID – och inte polisverksamhet, vilket Försvaret nog kan sägas ha som huvuduppgift idag.

    När jag åkte hem från BA 01 i Bosnien tyckte jag att det varit närmast pinsamt lugnt – fast jag upplevt fler beskjutningar än jag kan räkna, med allt från 7,62 till PvRb, personligen skjutit tillbaka två gånger – och borde gjort det minst två, tre till.

    Jag hade helt enkelt förväntningen att jag skulle strida för – inte umgås med – lokalbefolkningen. De flesta av oss såg det som självklart att vi medtog liksäckar i bataljonen. De kunde vara bra att ha både till oss själva och motståndaren, trots att media gapade och förfasades.

    Huvuddelen av oss som åkte till Bosnien hade förmodligen fått sparken idag eftersom vi ansetts för brutala, haft helt fel värdegrund och inte förstått att ‘strimla, stycka, skära’ samt att utan frågor slå in skallen på civiliserat folk med en arméspade INTE är vad man huvudsakligen gör som soldat.

    Vårt krig var inte särdeles modernt. Vi var ungefär 1000 man som – ibland – ställdes mot en begränsad motståndare där VI hade luftherravälde. Således var vi alltid i överläge.

    Men vi utsattes för direktriktad eld från Strv, artilleri, pvrobot, klusterbomber, markrobot och annan någorlunda jämbördig vapenverkan.

    På marken var vi nämligen ALLTID i underläge. Och vi hade föga nytta av eget flygunderstöd.

    Ovanstående förutsättningar vore nog nyttigt att pröva på även idag, innan man på HKV bestämmer sig utifrån några engagemang från Bosnien till Afghanistan – att vi lärt oss allt om strid och att några hundratal man från svenska armén piskar upp allt som går och står på jordens yta.

    Alla uppdrag vår armé utfört har bedrivits i maneger som bekvämt krattats av NATO, FN eller andra giganter. Under deras vingar är det lätt att vara kaxig.

    Således; min poäng är – även om dagens armé är tekniskt bättre på strid var nog vår mentala förberedelse och förväntan att strid och död obönhörligen blir en följd av vår utlandstjänst förmodligen högre.

    INGEN, mig veterligen, vare sig inom eller utanför bataljonen förväntade sig att vi alla skulle komma hem levande. Vi hade knappt den målsättningen. Huvudmålet var att lösa uppgiften. Anledningen att jag trots allt idag skriver detta heter ‘tur’ – inte ‘säkerhetstänk’.

    /BA01 ‘The Lucky Batallion’

  4. Morgonsur skriver:

    …och för att förtydliga så var inte mycket av verksamheten i Bosnien strid. Vi hade en handfull skärmytslingar på långt håll med parterna. Vi slog heller inte in skallen på folk med spadar.

    Vad jag syftar på med ‘spadarna’ är att all värnpliktsutbildning ‘på den tiden’ hade syftet att brutalt och utan eftertanke slå ut, skjuta eller slakta motståndaren.

    ‘Folkrätt’ minns jag knappt ens att man pratade om.

    Och alla förutsattes redan vet hur man åkte skidor, någorlunda förde sig i naturen, hur man läste karta och kompass samt använde kniv INNAN man gjorde lumpen. För, si det fick man lära sig i skolan t o m på det flummiga 70-talet. Ingen tid slösades på detta under värnplikten. De som inte kunde fick ‘komma ikapp’ med egen kraft. Och blev tillräckligt bra.

    Så nog attan blev det i internationell jämförelse bra soldater på den korta utbildning som bedrevs.

    Dagens soldater vet mer om det mesta, har bätre fysisk kapacitet och är mer välutbildade än då – men det vete sjutton om man är bättre på strid JÄMFÖRT MED OMVÄRLDEN.

    Vad har vi för facit för att veta det? Vad har vi ens att jämföra med?

  5. thomas skriver:

    jo jag håller återigen med om det mesta du skriver

    men om vi backar igen till min fråga om hur vi ska åstadkomma en förändring

    det är klart att försvaret är en demokratisk angelägenhet som alla andra

    men hur ska man som väljare rösta för att åstadkomma en förändring?

  6. andersonchris skriver:

    Hej Morgonsur

    När jag själv gjorde värnplikten i början av 90-talet hade jag samma utrustning som min pappa hade haft, d.v.s. k-pist, stålkruka och Carl-Gustav. Splitterskyddet bestod av en spade att gräva ned sig i marken med. Den taktiska träningen bestod mest i att hitta rätt buske att gömma sig bakom. På det sättet har vi gjort stora framsteg.

    Dagens värnpliktiga och insatssoldater har betydligt bättre utrustning och taktisk utbilding. Fast ingen blir expert på att strida förrän man har gjort det ett tag. Utbildningen är kanske bara till för att se till att man har en grund och överlever tillräckligt länge för att hinna lära sig.

    Ni som deltog i Lucky Battalion har ju gjort mer för att återupprätta Sveriges militära anseende än någon annan. Till exempel sade ju Gen. Rose att det var ofattbart att svenskarna, som hade levt i fred i 200 år, fortfarande visste hur man strider.

  7. andersonchris skriver:

    Thomas, det är en berättigad fråga.

    När Alliansen vann förra valet tänkte jag att ”nu blir det i alla fall ordning på försvaret”. Så fel man kan ha.

    Som alltid när det finns en uppdämd opinion som saknar en politisk röst så finns det ett tillfälle att plocka röster för det första partiet som anammar frågan.

  8. Morgonsur skriver:

    Jo, nog lämnade invasionsförvaret en hel del i övrigt att önska. Men jag tror ändå en av svagheterna idag är att vi saknar förmågan att strida som en armé – trots allt soldaternas personliga färdighet och utrustning är bättre än någonsin.

    Skärmytlingar och urdragningar ur ett eldöverfall har vi inga större problem med. Kanske inte heller att ingå som en liten del i ett stort NATO-lett anfall.

    Frågan är om hela vår mobiliserade armé har förmågan att genomföra ens en begränsad operation på helt egen hand mot en någorlunda kompetent, välutrustad och jämbördig motståndare större än ett kompani.

    Vi tycks aldrig se försvaret som en helhet. Förr hade vi numerären, inställningen, samordning och ledningsfunktionerna – men den personliga utrustningen var pinsamt klen.

    Idag har vi bättre utbildade och utrustade soldater än någonsin – men saknar både numerären och förmågan att sätta in dem samordnat med andra egna förband. Man kan ha hur bra bataljoner som helst – men ingår de inte i en helhet går de bara att använda till internationella insatser.

    Men det är måhända det vi skall hålla på med.

    När det gäller den egna nationen har du helt rätt. Och vi tycks tro att vi är med i de försvarsallianser vi gjort allt för att slippa vara med i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: