Londonnostalgi

camden-town

I sin krönika i SvD skriver popjournalisten Andres Lokko (omedvetet) om den romantiska föreställningen att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet.

Eller i detta fall, Nordsjön.

Lokko berättar om sin anglofila vurm, som startade med St Etiennes skiva Foxbase Alpha och många år senare ledde till att han flyttade till London. Att bo i London är förvisso inget unikt bland  svenskar. Där finns tusentals svenska utbytesstudenter, bartenders, kockar, turister och även lite mer kvalificerade yrkesmänniskor.

Ironin är förstås att för många engelsmän, som lever trångt, mörkt och smutsigt, så framstår Sverige som ett föredöme med rena städer, ljusa, rymliga, varma och torra bostäder, bra dagis och billig utbildning. Mycket av den engelska musik som vi gillar i Sverige är född ur en frustration över dåliga levnadsförhållanden och branta sociala klyftor. Problem som vi har löst i Sverige sedan många år.

Själv åkte jag på en riktig nostalgibomb häromdan i form av filmen ”This Year’s Love”. Den utspelas i London i slutet av 1990-talet och handlar om några personer omkring 30-strecket som irrar runt mellan trassliga kärleksförhållanden i jakt på livets mål och mening.

Filmen träffade mig rakt i hjärtat eftersom jag själv, i samma ålder och epok, arbetade i London och kämpade med ett mycket trassligt kärleksliv. Filmen var som en tidskapsel och när David Gray drog igång titellåten väcktes en våg av glömda minnen och känslor. Få skivor symboliserar det engelska millenieskiftet så väl som David Grays ”White Ladder”.

Själva filmen, ”This Year’s Love” är en liten bortglömd pärla som drunknade i störtfloden av menlösa brittiska romantiska komedier. Den beskriver det vanliga livet i storstaden med klarsynt humor, smärtsam empati och, naturligtvis, okuvligt hopp.

När jag själv jobbade i London brukade mina engelska vänner fråga om jag inte kunde fixa jobb åt dem i Sverige.

Gräset är ju som bekant grönare på andra sidan.

P.S. St Etienne ingick förstås i min skivsamling på 90-talet. Dock tycker jag att musiken inte har klarat tidens tand särskilt väl. De var också tämligen okända i England. Det vanligaste svaret när gruppen fördes på tal var nog ”I don’t listen much to French music.”

En kommentar till Londonnostalgi

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Håller med Dig. Platser har den förtrollning över en som de blir laddade med. I mitt fall var 60-talets London, en plats, där en 16-17-åring kunde göra saker, han inte kunde göra hemma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: