En förlorad värld (recension)

brideshead

En förlorad värld [2008] är en modig film.

För det första är det redan 15 år sedan engelska kostymfilmer med tédrickande aristokrater var på modet. För det andra måste filmen mäta sig med en av alla tiders mest uppburna TV-serier med samma namn.

Därför är det med överraskad glädje som man kapitulerar redan under filmens öppningsscen för att sedan låta sig svepas med i en våg av vackra bilder och finstämda känslor.

Filmens stora, uppenbara tillgång är cinematografin där foto, kostym och scenografi flyter ihop till en gränslös illusion av förhöjd livskänsla. En lika stor men mindre uppenbar tillgång är manuset som distillerar essensen ur den relativt omständliga berättelsen och presenterar dess viktigaste beståndsdelar utan luckor. Den tredje stora tillgången är berättartempot som är imponerande stadigt. Filmen fortgår i samma, lugna tempo utan att sakta in eller snabba på, vilket ger alla scener samma vikt och skapar en imponerande helhet.

Den största skillnaden jämfört med TV-serien är att rollerna mellan Lord Sebastian Flyte och Charles Ryder är ombytta. Sebastian blir här en vek och ömtålig figur som faller för Charles tydliga charm och styrka. Charles grubblande självförebråelser är nästan bortblåsta och man ser istället en äregirig stalker som förtrollats av den aristokratiska livsstilen. Det är en effektiv förändring eftersom TV-serien aldrig riktigt förklarade hur alla Marchmains kunde falla för den lite fumlige och frånvarande Charles i Jeremy Irons tappning.

Filmen innehåller överraskande många nyanser, bland annat ett subtilt ställningstagande för demokrati och meritokrati. Även om Charles lever i både glansen och skuggan av Marchmainfamiljen, så lyckas han skapa sig ett namn för egen hand. En av filmens nyckelscener är när Rex Mottram avslöjar att Brideshead är inteckat upp över skorstenen, underförstått för att finansiera den livsstil som är både överdådig och ytterligt improduktiv. Anledningen till att Charles hölls på behörigt avstånd var således inte börd eller religion, utan att han saknade det kapital som familjen behövde. Därmed rämnar illusionen av Marchmains magiska överlägsenhet.

På många sättt knyter filmen an till den gamla Merchant/Ivory-skolan och kan jämföras med de bästa verken i den rörelsen, som Howard’s End, Remains of the Day eller (min favorit) Carrington. En förlorad värld känns dock tydligt moderiserad i och med att fokus har skiftat från ett onekligen elegant yttre till ett effektivt berättande av en engagerande historia.

Den som är öppen för filmens magi kommer att få en fin resa som inleds med en kortvarig känsla av rusig, ungdomlig lycka som därefter övergår i nostalgi för att sluta i fulländat vemod.

Filmen är som gjord för stora skärmar och rekommenderas varmt.

Regissören Julian Jarrold är en tidigare TV-regissör som nu får läggas till en växande lista av imponerande unga brittiska regissörer, där bland andra Christopher Nolan och Joe Wright ingår. Av skådespelarna känns det som om Hayley Atwell (Lady Julia Flyte) har störst potential för framtiden som en arvtagare till Kate Beckinsale. Även Matthew Goode (Charles Ryder) borde kunna göra ett bredare spektrum av roller med sin avvägda karisma.

Recension SvD

Advertisements

En kommentar till En förlorad värld (recension)

  1. Kristian Grönqvist skriver:

    Kan inte annat än hålla med. Fjärran från bortstötande gapighet och vrålflabb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: