Marklundjournalismen

Liza Marklunds 10 år gamla bok ”Gömda” skapar nu ilska i två motstående läger.

Själv har jag inte läst något av Marklund eftersom hypen omkring hennes författarskap har avskräckt mig. Såvitt jag förstår handlar boken om en kvinna som träffar en man som hon skaffar barn med. Därefter går allt fel och hon blir utsatt för våld och trakasserier från mannens sida. Kvinnan tvingas först gå under jorden och flyr sedan landet.

Marklunds mostståndare menar att boken inte är en exakt återgivning av det verkliga fallet utan att hon har ändrat fakta för att berättelsen ska få större genomslagskraft. Marklund tycks delvis erkänna den anklagelsen eftersom hon säger att boken inte borde ha rubricerats som ”en sann historia” utan som ”bygger på en sann historia”.

Personligen känner jag till andra liknande fall av förföljelser från verkligheten så det råder nog ingen tvekan om att Marklund har beskrivit händelser som i stora drag utspelas i Sverige emellanåt.

För egen del tror jag dock att det är tveksamt att Marklunds böcker hade sålt så bra om hon hade varit helt tydlig med att det inte handlade om fullt korrekta dokumentära skildringar. När något marknadsförs som journalistik är de flesta intresserade av sanningen.

Liza Marklund är också en av de få svenska författare som har blivit smått förmögen på att skriva böcker. Gemensamt för de flesta av dessa få riktigt framgångsrika författare är att de prioriterar underhållningsvärdet framför faktakontrollen (ingen nämnd, ingen glömd). Snustorra, källkritiska journalister och författare blir kanske firade, men knappast rika.

Så långt historien om Liza Marklund. Däremot tycker jag se mig en större tendens till svensk litteratur med journalistiska anspråk som enbart belyser en sida av en infekterad kontrovers eller som tar lätt på faktakontrollen. Andra exempel på senare tid är böcker om polisers påstådda brottsprovokationer eller om Gustav V:s påstådda älskare.

Själv är jag mer bekant med amerikansk och brittisk journalistik, där faktakontroll är A och O inom all seriös journalistik. Det finns hela avdelningar på redaktionerna som bara pysslar med att att faktagranska journalisternas arbete. Det beror på att anglosaxisk rätt har mycket effektiva sanktioner mot förtal, med stora skadestånd för publikationer som felaktigt svärtar ner någons rykte.

Bättre faktakontroll skulle onekligen ha en bromsande effekt på dessa obehagliga drev, där olika personer hängs ut och svartmålas intensivt under en kort period. Därefter kan deras trovärdighet vara helt förstörd, utan att någon vet vad som egentligen hände.

Mer läsning DN : DN

4 kommentarer till Marklundjournalismen

  1. Mattias Sigurdsson skriver:

    Om Marklund inte själv hade varit så noggrann med att framhålla sanningshalten i sin berättelse och presentera det som seriös journalistik skulle upprördheten mot henne nu naturligtvis inte vara lika stor. Det går så när man spottar i motvind.

  2. andersonchris skriver:

    Nej, om det är så det ligger till så har hon nog bundit ett ris för egen rygg.

    Däremot måste jag påpeka att sådant som Marklund tycks beskriva i boken verkligen förekommer.

    Jag har själv träffat på det i min yrkesutövning.

  3. Mattias Sigurdsson skriver:

    Absolut, och det måste motarbetas med alla tillgängliga schyssta medel. Men så fort man börjar använda oschyssta – som Liza Marklunds ”förbättrande” av sanningen – så arbetar man mot förändringen och inte för densamma, vad man än vill tro. Universum tillåter inte fusk, det är vad jag tror.

  4. andersonchris skriver:

    Det låter vettigt, det du säger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: