Insatsförsvaret: konst och genusfrågor

konst

För drygt en vecka sedan utsattes svenska fredsbevarande styrkor i Afghanistan för två planerade bakhåll i sitt ansvarsområde. På bilden ovan håller de konstutställning.

I samband med rapporteringen i massmedia har jag ifrågasatt den svaga svenska hållningen i Afghanistan som innebär att man låter sig överraskas i bakhåll två nätter i rad och bägge gångerna väljer att fly platsen hellre än driva tillbaka anfallarna. Det förefaller som om den svenska insatsen inte är dimensionerad eller motiverad till att kontrollera sitt ansvarsområde.

Med den bakgrunden höll mina ögon nästan på att ramla ur skallen när jag läste om den senaste svenska ”insatsen” i Afghanistan. Vi talar inte om en jakt på de beväpnade banditer som har överfallit svenska trupper på FN-uppdrag. Nej, vi talar om en mysig konstvernissage på den svenska campen, med tavlor målade av afghaner. Närvarande var också några afghanska kvinnor och ingen mindre än vår Field Gender Advisor, d.v.s. vår fältrådgivare i könsfrågor.

Kort sagt: något har gått åt helvete. Här hemma har vi ett folk som undrar om vi har något försvar  ifall grannen i öster inte längre skulle kunna behärska sin rovdjursinstinkt. De flesta förstår nog inte heller vitsen med insatsen i Afghanistan. Samtidigt finns det amerikanska, brittiska och danska styrkor i Afghanistan som tar otroligt mycket stryk i bittra strider mot talibanerna och beväpnade banditgäng. De svenska trupper som finns på plats undviker strider och flyr om de blir anfallna. Mitt i den soppan tycker den svenska ”insatsen” att det är värt att prioritera konstutställningar och könsfrågor.

Ibland undrar man om det är omvärlden eller man själv som håller på att tappa förståndet. I det läget är det nyttigt att skaffa sig lite perspektiv. Följande film från amerikanska PBS beskriver den verkliga verkligheten i Afghanistan. Den verklighet som den svenska ”insatsen” så uppenbart gömmer sig ifrån: Frontline: The War Briefing. Se den!

Medan svenska soldater leker konsthall släpar amerikanska soldater hem sina döda och sårade.

Medan svenska soldater leker konsthall släpar amerikanska soldater hem sina döda och sårade i Afghanistan.

6 kommentarer till Insatsförsvaret: konst och genusfrågor

  1. Sven skriver:

    Igen håller jag i mångt och mycket med dig men en sak måste jag trycka på. Det krig som förs i Afghanistan kan inte vinnas med enbart militära medel, då motståndaren är assymetrisk i sitt uppträdande och hämtar sin kraft från befolkningens hjälp eller fruktan. Fienden vinner i princip en liten seger, varje gång ett vapen avfyras. Varje gång någon dör, oavsett om vän, fiende eller civil. Detta innebär att ”hearts and minds” är det absolut viktigaste, följt av att upprätthålla egen och befolkningens säkerhet.
    Nog tycker jag man är ute och cyklar ändå..
    Problemen med fjärde generationens krigföring är ingående beskrivna av William S. Lind (ex. http://www.antiwar.com/lind/index.php?articleid=1702) som jag tror på. Hans skrift ”The Changing Face of War: Into the Fourth Generation” (http://www.d-n-i.net/fcs/4th_gen_war_gazette.htm) är mycket läsvärd.

  2. andersonchris skriver:

    Afghanistan är ett vanligt modernt krig där motståndaren flyter ihop med civilbefolkningen. ”Hearts and minds” är därför en felaktig och omöjlig ambition eftersom:

    – civila alltid att drabbas av skador, dödsfall och förstörd egendom,

    – den kulturella och religiösa klyftan mellan afghaner och västerlänningar är betydligt större än mellan afghaner och talibaner,

    – civila afghaner tar till vapen mot västerlänningar,

    Civilbefolkningen anpassar sig alltid efter den som är starkast. Så länge som aghanerna fruktar talibanerna mer än NATO/ISAF får man ingen kontroll över landet.

    Afghanerna är ett traditionellt krigarfolk och tanken att man kan vinna deras respekt med konstutställningar och genusrådgivning är bara befängd.

    Det enda sättet att vinna kriget (och folkets stöd) är att snabbt och kraftfullt slå ut talibanerna och banditerna med militära medel. Därefter får man frihet och utrymme att bygga upp landet för civilbefolkningen.

  3. Sven skriver:

    Afghanerna är inget folk, det är världens största stamsamhälle som råkat hamna inom en nations gränser. De är krigare och krigar för att vinna äa, berika sig själva eller av religiösa själ. Under sovjettiden leddes de oftast av religiösa ledare, inte på grund utav deras gudstro som i många fall var pragmatisk utan för att en vald ledare hade berikat sig på de andras bekostnad. Så är ordet för kusin på pashtu samma som ordet för fiende då i synnerhet pashtunerna definierar sig genom sitt släktskap till varandra. (tremänning-23männing) Det innebär att jag kan berika mig genom att dräpa släktingar.
    Det finns ANA, ANP och civila, till vilka talibaner hör. Gränsdragningen mellan banditer och talibaner (och till viss del dem du kallar civila) är hårfin och ofta samma sak.
    ”Civilbefolkningen anpassar sig alltid efter den som är starkast. Så länge som aghanerna fruktar talibanerna mer än NATO/ISAF får man ingen kontroll över landet.” Jag hade gett dig rätt, till del, om du hade talat om afrikanska nationer med motsvarande prägel, men afghanistan har nästan aldrig haft statligt monopol på våld vilket leder till att du inte kan ”snabbt och kraftfullt slå ut talibanerna och banditerna med militära medel. ” Motståndaren är, trots medialt förenklande, inte enbart beväpnade band i de pakistanska bergstraktena och Helmand utan i mångt och mycket vanligt folk som lägger ut laddningar mot reda pengar, vill hämna oförätter eller av andra mer eller mindre goda skäl vill ISAF illa. Ett exempel här är de bönder som producerar heroin. Detta är en stor inkomstkälla för talibanerna men dess destruktion skulle tvinga in massor av civila på terrorismens bana.
    Genom det sätt du beskriver skapar man terrorister, fler än man kan nedkämpa. Dessa är inte intresserade av större battaljer, då de vet att de är vansinnigt underlägsna.

    Sverige gjorde i princip något liknande i Polen på 1650talet, vilket inte fungerade av samma anledning.

  4. andersonchris skriver:

    Gränsen mellan civila och upprorsmän är flytande. Personer som arbetar för ISAF ena dagen kan ligga i bakhåll för dem nästa dag. Endast genom att slå till riktigt hårt mot upprorsmakarna kan man avskräcka lokalbefolkningen från att hoppa över i deras led när det passar.

    Det går inte heller att förhandla med afghaner eftersom de inte respekterar allianser eller avtal. Särskilt inte med utlänningar.

    Dagens afghaner är uppvuxna på rövarhistorier om hur deras fäder spöade sovjeterna så de ser sig som mer eller mindre oövervinneliga. Endast genom att krossa den myten och visa total övermakt kan man styra Afghanistan. Det var så talibanerna fick relativ ordning och stabilitet.

    Hursomhelst kan det aldrig bli lugnt i Afghanistan utan ett kraftfullt samarbete med Pakistan för att pacificera Peshawar.

    Problemet i Polen var nog snarare att den svenska hären var för liten för att besätta hela landet. Således blossade motståndet upp på de platser som svenskarna lämnade svagt besatta eller obesatta.

  5. Sven skriver:

    Det kan vara svårt att slå hårdare än vad man redan gör i södra Afghanistan. Håller med dig om samarbetet med Pakistan.
    Ja självfallet hade man för lite folk, men hade man haft fler så hade man ätit sig själv ur huset och inte heller lyckats. Och trots att man var få så lyckades man få polacken att frukta svensken. I vissa delar av landet totalförstördes mellan 75 och 90% av samtliga gårdar.

  6. andersonchris skriver:

    Framför allt bör man slå till på bredare front än idag. NATO/ISAF har redan överläge i de flesta drabbningarn men det är för lätt för upprorsmakarna att dra sig undan till områden som inte kontrolleras av väst. Därmed tror jag att den amerikanska planen på kraftiga trupptillskott är vettiga, förutsatt att man också får ordning på Pakistan. Med fler stövlar och fordon på marken kan man också minska det lidande för befolkningen som granatkastare och flygunderstöd medför.

    De nordiska krigen är mycket intressanta men jag tycker nog att de militära och befolkningsmässiga förutsättningarna då var ganska annorlunda jämfört med dagens Afghanistan. Sverige hade aldrig en chans att besätta Polen. Vi kunde slå dem militärt men vi saknade praktisk möjlighet att kontrollera landet. Se bara på Karl XIIs inbitna men slutligt misslyckade försök.

    Principen i Afghanistan är väl att uppmuntra befolkningen till ett civilt liv och avskräcka dem från att ta till vapen. Så svårt är det inte. Talibanerna lyckades kontrollera landet utan att vara några militära genier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: