The Telegraph, en av världens främsta nyhetskällor, har ett suveränt fotoreportage som visar hur tjänstgöringen i Afghanistan förändrar ansiktet hos ett antal brittiska soldater.

http://www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/uknews/9013365/We-Are-Not-The-Dead-soldiers-faces-before-during-and-after-serving-in-Afghanistan.html

Sällan har talesättet en bild säger mer än tusen ord varit mera sant.

Irans konflikt med västvärlden blir tveklöst en av de säkerhetspolitiska nagelbitarna under 2012. Kanske den största.

Konflikten har puttrat i många år men hettade snabbt till under slutet av 2011. Kokpunkten är ännu inte nådd men bara några få grader återstår.  Den tydligaste markeringen på att konflikten gick in i ett nytt skede var det iscensatta angreppet på Storbritanniens ambassad i Tehran i november. Detta resulterade i att Storbritannien stängde både sin egen ambassad i Iran och den iranska ambassaden i London.

Nu samlas både amerikanska och brittiska krigsfartyg i vattnen runt Iran. USA har även förstärkt försvaret i Israel med både soldater och materiel. Till en del handlar dessa aktiviteter om att bemöta Irans hot om att blockera oljetrafiken i persiska viken och att angripa Israel (genom Hizbollah).

Men det finns även väl utvecklade amerikanska planer på ett strategiskt anfall mot Irans kärnvapenprogram. Dessa planer, som utvecklades redan under George W Bush, innebär en omfattande luftkampanj med angrepp på luftförsvarsanläggningar, krigsfartyg, militär sambandsstruktur och kärninstallationer i Iran. Någon markinvasion är dock inte aktuell.

De resurser i form av hangarfartygsgrupper som nu samlas i Irans närhet är tillsammans med bidrag från den brittiska flottan och eventuellt flygvapnen i Israel och Saudiarabien,  troligen fullt tillräckliga för att leverera en ordentlig knäck för Irans försvarsförmåga och dess kärnvapenprogram.

Trots Irans ursäkter så framstår det som helt klart att landet arbetar på alla tre komponenter av ett känvapenprogran: höganrikning av uran, stridsspetsutveckling och raketteknologi.

Som situationen börjar se ut verkar det som om den iranska regimen nu har sitt öde i egna händer. Om de backar från sitt kärnvapenprogram och om de slutar att hota omvärlden med militära angrepp och terrorattacker, så kan de avstyra ett anfall. I annat fall är det ganska många som kommer att få hålla i hatten under 2012.

Vem vet, den iranska regimen kanske vill bli anfallna, för att sätta någon särskild plan i verket?

SvD : SvD : SvD : DN : DN : DN : DN : Telegraph : Telegraph : Telegraph : Telegraph   : Foreign Policy : CNN

Försvarsdebatten har blossat upp under sommarsemestern. Diskussionerna utlöstes när försvarsministern, Sten Tolgfors, tillkänngav en positiv NATO-utvärdering av det nya insatsförsvaret med yrkessoldater på heltid och deltid. En stark motreaktion uppstod på de mest välkända försvarsbloggarna. Många har krävt en återgång till det gamla breda, invasionsförsvaret som byggde på allmän värnplikt.

Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas försvarsdebatten på 80- och 90-talet. Då var de flesta försvarsvännerna överens om att verkligheten hade sprungit ifrån det breda värnpliktsförsvaret. Kraven på den tiden gällde ett smalare men vassare försvar. Många menade att det bara gick att åstadkomma med ett yrkesförsvar.

Dagens värnpliktsvänner nämner ofta olika siffror som stöd för värnpliktsförsvaret, exempelvis att försvarsmakten disponerade 850 000 man i 30 brigader med en mobiliseringstid på några dygn. Samtidigt glömmer man begränsningarna. Nämligen att många värnpliktiga skulle mobilisera långt hemifrån med hjälp av tåg, bussar och färjor, som lätt kunde slås ut av fienden. Väl på plats var de flesta förbanden inte ens mekaniserade, utan skulle ta sig till fronten på cyklar eller lastbilsflak. Därefter skulle man strida till fots med föråldrad beväpning och utan skydd mot splitter eller kulor. Fältsjukvården var i det närmaste obefintlig och förlusterna skulle ha blivit enorma. De grundläggande framgångsfaktororerna i krig, som manöverkrigföring och samverkan mellan vapenslagen var i praktiken omöjliga att uppnå.

I praktiken var det aldrig tänkt att Sverige skulle försvara sig ensamt mot ett Sovjetiskt anfall. Syftet med invasionsförsvaret var att bromsa upp ett angrepp i några dygn till dess att NATO kunde gripa in. Det fanns avsevärda förmågeglapp i försvaret även på den tiden, exempelvis vad gällde bombflyg, som NATO skulle täcka upp.

Sovjetunionen, å andra sidan, var väl medvetet om det svenska invasionsförsvarets uppbyggnad och hade naturligtvis planer på att oskadliggöra det, bland annat med hjälp av sabotage för att förhindra mobilisering och kärnvapenangrepp mot försvarsinstallationer och befolkningscentra.

I praktiken är det omöjligt att gå tillbaka till det gamla invasionsförsvaret med allmän värnplikt. Det skulle bli alldeles för dyrt och det skulle ändå inte ge oss den försvarseffekt som vi behöver. Förre ÖB Owe Wiktorin nämnde någon gång att försvarsbudgeten inte ens skulle räcka till uniformer och handeldvapen till alla om den allmänna värnplikten återinfördes. På grund av stormakternas enorma resurser för högteknologisk rustning kommer det även i framtiden vara omöjligt att ensamt försvara Sverige mot ett medvetet invasionsförsök. Där kommer vi att vara lika beroende av NATO som tidigare, vilket innebär att man bör diskutera ett medlemskap mer allvarligt än vad som sker nu.

Vad vi realistiskt kan sikta på är ett eget försvar som är tillräckligt effektivt och flexibelt för att freda oss från militära påtryckningar mot vårt självständighet. Detta kan vara relativt begränsade militära hot eller kränkningar av vårt territorium, sk kanonbåtsdiplomati. Eftersom det är svårt att förutse var sådana begränsade aktioner kan äga rum så är det bättre med en mindre men rörlig försvarsmakt som kan sättas in där den faktiskt behövs.

Visst kommer det att bli en utmaning att ställa om det svenska försvaret och att få det att fungera som tänkt. Men militärer är människor som borde trivas med utmaningar och längta efter att uppfylla eller överträffa förväntningarna. Om alla hjälps åt, gör sitt jobb och drar åt samma håll så finns det alla förutsättningar för att Sverige i framtiden kan ha en modern försvarsmakt som vi kan vara stolta över och känna förtroende för.

SvD : DN : Wiseman‘s Wisdoms : Försvar och säkerhet

Tidskriften The New Yorker har publicerat ett läsvärt reportage om räden mot Bin Laden i Pakistan. Reportaget bygger på intervjuer med olika personer som deltog i såväl planeringen som utförandet av räden. Artikeln är skriven i bästa anglosaxiska journalistiska tradition och ger en god beskrivning av bakgrund, händelseförlopp och efterspel – med noggrann hantering av källorna. Ett högst intressant och föredömligt dokument.

The New Yorker: Getting Bin Laden

Edit: Eftersom de stora svenska nyhetssajterna nu har uppmärksammatt reportaget, bjuder jag på lite bonusmaterial; dels en kort krönika om amerikansk rättsskipning av vilda västern-modell och Jon Stewarts grillning av Pakistans fd president Musharraf om Bin Ladens närvaro i Abottabad.

The Telegraph: Rough Justice Wild West Style

Jon Stewart: Pervez Musharraf

Det är dock svårt att dra några definitiva slutsatser av den svensköversatta sammanfattningen som har publicerats på regeringens hemsida. I stort sett tycks utvärderingen innebära att NATO vidimierar de svenska ansträngningarna att ställa om försvaret till IO14. Den viktigaste slutsatsen är nog att Försvarsmakten, med sin nya inriktning, kommer att klara av att försvara Sverige mot alla angrepp utom de mest ihärdiga och utdragna.

Det är dock viktigt att konstatera att utvärderingen dessutom innehåller flera konkreta förslag (man kan kalla dem hemläxor) för att ytterligare förbättra försvarets kapacitet (här i min sammanfattning och tolkning):

• En större andel av personalen i markstridskrafterna bör vara heltidstjänstgörande och stridslednings- och underrättelseförmågan bör utvidgas.
• Sjöstridskraftern bör få bättre beväpning, särskilt för närskydd, och mer långvarig understödsförmåga.
• Luftstridskraftena bör utveckla sin förmåga att understödja markstridskrafterna.
• Förvarsmaktens logistikfunktion är främst dimensionerad för nationella uppdrag. Den internationella logistiken kan dock klaras genom samarbete med andra länder.
• Omställningen från värnplikt till frivilligförsvar innebär att man måste fokusera mer på personalens behov för att klara personalförsörjningen.

Min personliga reflektion är att NATO-utvärderingen borde kunna tjäna som en impuls till försoning mellan försvarsetablissemanget och de kritiska försvarsvännerna. I grunden visar utvärderingen att politikerna och försvarsledningen har tänkt rätt när de bröt med det gamla och började arbeta mot IO14. Å andra sidan bekräftar utvärderingen också flera av punkterna i den kritik som framförts mot försvarets verksamhet, t.ex. brister i personalpolitik och flottans beväpning.

För egen del har jag alltid tyckt att IO14 är den mest förnuftiga vägen att gå efter att värnpliktsförsvaret vittrade sönder och förlorade sin relevans. Med IO14 kommer vi att få ett professionellt försvar som kan leverera en mätbar försvarseffekt vid den tidpunkt och på den plats som det faktiskt krävs. Det finns naturligtvis några giltiga invändningar mot IO14, exempelvis att manöverbataljonerna är för få och för lätta. Detta är dock brister som man skulle kunna åtgärda ganska lätt när organisationen är på plats, exempelvis om världsläget motiverar en ytterligare förstärkning av försvarsförmågan.

Däremot vore det inte bra om utvärderingen skulle tas som intäkt för att försöka tysta den insiktsfulla och välmenta kritik som har framförts mot Försvarsmaktens organisation och omställning. Förhoppningsvis innebär utvärderingen att alla försvarsintresserade nu kan arbeta gemensamt och konstruktivt för genomförandet av IO14.

DN : Försvar och säkerhet :

Den gångna veckan har präglats av chock och förfäran inför de norska terrorattackerna mot Olso och Utøya. Även om det senaste decenniet har varit präglat av internationell terrorism, så var det nog få som kunde förställa sig att en till synes vanlig norrman skulle få för sig att döda så många oskyldiga landsmän som en inbillad hämnd för någon uppdiktad oförrätt.

Norrmännens sorg är en angelägenhet för oss alla. För det första är de våra närmaste grannar, mer lika oss än någon annan. För det andra är terrorattentaten ingen särpräglat norsk händelse. De hade lika gärna kunnat inträffa hos oss eller i något annat västland. Gärningsmannen hade en personlighetsprofil och ett idégods som kan återfinnas i de flesta västländer. Den norska gärningsmannen har utan tvekan gemensamma drag med Unabombaren och Oklahomabombaren i USA, de två skolskyttarna i Finland, Soho-bombaren i England och kanske även den nya lasermannen i Malmö. Det handlar om perifera individer som drivs till hemska dåd av en blandning av inre hat och förvirrade politiska idéer.

I kontrast till gärningsmannens mentala oreda, framstår norrmännens lugna och värdiga sätt att hantera dessa hemska händelser som en förebild för oss alla, värd all beundran. Hela det norska samhället har hanterat dessa oväntade och skräckartade händelser med enorm fattning. Insatserna från polisen och räddningstjänsten hanterades så väl som någon kan begära. I den svåra tiden efter attentaten har allmänheten och politikerna har uppträtt mer lugnt och sansat än någon hade kunnat föreställa sig. Även den norska journalistiken har varit en förebild för omvärlden, med sakliga och faktaspäckade reportage som på kort tid har gett klar bild av vad som inträffat och varför.

Norrmännen har mycket att vara stolta över idag. Deras enastående sammanhållning och värdiga uppträdande har nämligen fullständigt omintetgjort gärningsmannens syfte med sina hemska attentat. Det norska samhället är starkare än tidigare och alla tar avstånd från gärningsmannen, inklusive hans förmodade efterföljare.

P.S. Gärningsmannen nämns inte vid namn ovan eftersom han inte förtjänar någon sådan uppmärksamhet. Istället föreslår jag att alla ägnar lite tid åt offren, exempelvis här http://www.vg.no/nyheter/innenriks/oslobomben/ofre/. Det är tungt, mycket tungt att läsa om dem men också enda sättet att greppa omfattningen av tragedin.

SvD : DN

Den senaste tidens behandling av kungen i media är skadlig för Sverige.

Trots att kritiken mot kungen bara bygger på rykten och insinuationer, så har det fått förödande konsekvenser för det svenska folkets förtroende för monarkin. Kungens stöd i opinionen är nu lägre än någonsin.

Samtidigt är det inga extraordinära saker som kungen beskylls för. På sin höjd handlar det om saker som var och varannan svensk någon gång har gjort sig skyldig till efter en blöt fest på krogen, campingplatsen eller finlandsfärjan. Olämpligt men inte olagligt. Dessutom sägs händelserna ligga flera år tillbaka i tiden, vilket gör dem ännu mindre relevanta i så fall.

Kort sagt har nyhetsmedia nu valt att ge kungen samma paparazzibehandling som vilken dokusåpadeltagare som helst. Samtidigt förstörs det unika varumärke som den svenska monarkin är. Kungen och den kungliga värdigheten har genom alla år varit en stor tillgång för det svenska folket både inrikes och utrikes. Att skicka kungen och drottningen har i alla år varit ett idiotsäkert sätt att spänna de svenska musklerna i internationella sammanhang.

Tack vare medias bevakning har de kungliga besöken närmast förvandlats till farser där alla tänker på kungens eventuella snedsteg och sneglar efter tecken på drottningens upprivenhet.

I paparazzikrisens spår har republikanerna fått sig ett uppsving och folk pratar återigen om monarkin som ett demokratiskt underskott i Sveriges statsskick. Det är rent nonsens. Statschefen har som monark ingen ingen politisk makt och det skulle han inte heller ha som president.

Om vi skulle införa republik i Sverige så skulle presidentposten bli ett rent ceremoniellt ämbete, som i praktiken skulle besättas med gamla avdankade statsministrar, precis som i alla jämförliga länder. Mest av allt skulle det nog bli ett sätt för politiska föredettingar att fortsätta att leva i sus och dus – utan att avge ett uns av den strålglans som monarkin har.

I alla händelser så tycker jag att det har blivit dags att sluta gräva i kungens privatliv och istället låta honom sköta sitt viktiga arbete för Sverige. Förhoppningsvis kan en respit också låta honom läka eventuella sår i sin familj, men det är en privat angelägenhet.

DN : DN : SvD : SvD : SvD : Fokus

Lite försenat – men äntligen är Osama bin Laden död.

Amerikanerna har redan firat. Men det finns anledning för oss svenskar och hela världen att fira. Osama bin Laden lyckades nämligen skapa ett fruktansvärt decennium åt oss. Hans oresonliga hat orsakade oräkneliga människors död i Europa, Amerika, Mellanösten och Asien. Ironiskt nog är de flesta som har dött på grund av bin Laden muslimer.

Förutom alla döda, sårade och sörjande skapade han också en värld av fruktan, misstro och övervakning. Den nya informationsteknologin som skulle göra alla friare, användes istället för att spionera ohämmat på hela befolkningar.

Borde USA ha gripit Osama bin Laden istället för att skjuta honom? Absolut inte. För det första har Osama bin Laden aldrig visat någon nåd eller omtanke om något av hans offer. För det andra vore det extremt farligt att hålla honom i fångenskap, eftersom hans anhängare skulle hänge sig åt ohämmade terroristaktioner i syfte att få honom frisläppt. För det tredje skulle en rättegång ta åtskilliga år och skapa en plattform för honom att inspirera ännu fler terrorister.

Dessutom kan jag inte se att Osama bin Laden skulle ha haft något skydd av krigets lagar. Han var ledare för en världsomspännande olaglig väpnad organisation, som varken skyddas som reguljära förband, civila eller parter i inbördeskrig. Såvitt jag kan bedöma hade Osama gjort sig själv laglös och fick till slut betala priset för det.

Även om risken för vedergällningsattentat förhöjs på kort sikt så innebär Osama bin Ladens död ökad säkerhet på lång sikt. Al Qaida kommer knappast att hitta en lika effektiv galjonsfigur igen. Osama var islamisternas egen jultomte med det blida ansiktet och det djupa hatet. Med tiden kommer terrornätverket säkerligen att förlora sin attraktionskraft för de flesta utom de mest extrema. Och de kan man alltid hålla koll på.

Så vi höjer ett glas för USA, som än en gång har gjort vår värld säkrare.

Försvarets Materielverk, FMV, vill hyra 15 bandvagnar av typen Hägglunds BvS 10 Mk I av Nederländerna. Bandvagnarna ska användas av den svenska insatsen i Afghanistan för att minska hotet från talibanernas sprängladdningar, IED:s.

Ursäkta, men är det någon som har fått hjärnsläpp?!

Brittiska Royal Marines har nämligen redan använt BvS 10 (”Viking”) i Afghanistan med uruselt resultat. Fordonstypen visade sig nämligen vara extremt sårbart för just IED:s. Så många brittiska soldater sårades eller dödades i BvS 10 att den kallades för den ”rullande likkistan”. Efter omfattande protester från både soldaterna i Afghanistan och deras anhöriga hemma, drogs fordonet tillbaka och ersattes med tyngre bepansrade fordon.

I Wikipedias förteckning över brittiska dödsfall i Afghanistan listas exempelvis sex olika incidenter med BvS 10 som fick dödlig utgång för brittiska soldater. The Telegraph (länk nedan) anger att en fjärdedel av alla BvS 10 slogs ut av IED:s.

Visserligen är det inget fel på BvS 10, om den används på rätt sätt. Exempelvis kan den användas av landsättning av specialförband i svår terräng. Pansaret är dock mycket svagt och skyddet består främst i en konstruktion som ska undvika att utlösa stridsvagnsminor. Däremot är den mycket sårbar för IED:s som utlöses med tryckplattor eller fjärrutlösningar.

För all del kan jag hålla med om att det behövs bättre fordon i Afghanistan. Men de fordon som behövs är å ena sidan tungt bepansrade landfordon, å andra sidan helikoptrar för trupptransport för att undvika minerad mark helt. Det är den väg som britterna valde efter misslyckandet med BvS 10.

Det ironiska i sammanhanget (förutom att BvS 10 tillverkas i Sverige) är naturligtvis att Sverige redan har ett stort antal lämpliga fordon för Adfghanistan, nämligen Stridsfordon 90, CV90. Fordonet har bra skydd mot alla talibanernas vapen, är rörligt, har bra sensorer och stor eldkraft. Alla som har använt CV90 i Afghanistan har gjort det med stor framgång, inklusive Sverige.

Att däremot hyra 15 rullande likkistor från Nederländerna skulle kosta drygt 100 miljoner kronor. Det är dyrt men ändå ingenting mot det pris som ett dussin svenska soldater (besättningen i en BvS 10) kan få betala vid en träff. Fordonet är nämligen knappt skyddat ens mot handeldvapen.

Källor: SvD : Defense Update : Defense Management : TimesOnline : The Telehraph : The Sun

Regeringens förslag att sända svenskt stridsflyg till Libyen är bra på flera sätt. Men det finns också en del problem.

De goda sidorna av förslaget är framför allt att vi äntligen använder den fina resurs som vårt flygvapen och våra Gripenplan är. På politikernas uppdrag har flygvapnet har övat och förberett sig  för insatser i många år. Hittills har de dock inte fått åka på skarp insats, trots att det har funnits behov och önskningar i utlandet.

En annan god sak är att vi tar med oss lufttankningsplan och spaningsresurser. Det innebär att vi kan lösa en större del av insatsen själva och att vi slipper belasta de övriga nationernas resurser i onödan.

En tredje fördel är att regeringen äntligen har brutit det nästan omöjliga tabut mot att skicka gripen utomlands. Ett tabu som på de flesta sätt strider mot allt som politikerna har velat åstadkomma med vårt nya insatsförsvar.

En fjärde fördel är att flygvapnet och Gripensystemet nu kommer att utsättas för verkliga påfrestningar. Dessa prövningar kommer troligen bekräfta att vi gör många saker rätt i Sverige, så brukar det vara, men vi kommer också att hitta brister och lära oss saker som aldrig hade kommit i dagens ljus under vanlig övningsverksamhet.

Några saker är dock inte så bra. Insatsen begränsas till att bevaka flygförbudszonen, vilket innebär att vi inte kommer att angripa mål på marken, ens för att försvara civila. Eftersom Libyens luftförsvar redan är utslaget så kommer det alltså sannolikt att röra sig om rutinmässiga patrulluppdrag medan andra länder drar det tunga lasset i insatsen. Att Sverige bidrar till att bevaka luftrummet kan naturligtvis frigöra en del resurser på marginalen för andra länder. Sett till kostnaden för insatsen är nyttan dock förhållandevis liten.

Orsaken till att Sveriges bidrag ändå välkomnades vid Londonkonferensen är naturligtvis politisk. Insatskoalitionen har framstått som rörig och oenig under den senaste veckan. Då blir det naturligtvis viktigt att sprida nyheten att ett så försiktigt land som Sverige ansluter sig med vapeninsats (även om den är i försiktigaste laget).

Dessutom kan Libyeninsatsen vara första gången på mycket länge som den allmänna opinionen har drivit på politikerna i en försvarsfråga. Regeringen ställde sig inledningsvis avvisande till ett svenskt militärt deltagande men det blev fort tydligt att det fanns en opinion för ett svenskt deltagande. På relativt kort tid vändes svensk utevaro till svenskt deltagande.

Sammanfattningsvis är den svenska insatsen ett djärvt steg för många politiker. Även om det objektivt sett är ett försiktigt steg, så är det ett steg på vägen mot något som med tiden kan bli bra.

SvD : SvD : SvD : SvD : SvD : DN : DN : DN : Wiseman