Skyskrapor räddar Stockholm

Efter decennier av gnabbande har man ännu inte lyckas lösa frågan om man ska bygga skyskrapor i Stockholm.

Samtidigt blir stadsbilden i Stockholm allt fulare på grund av de låga, men enormt breda, schabrak som man bygger istället för skyskrapor.

Vitsen med att bygga skyskrapor är nämligen att man skapar två nivåer på stadsbilden. På gatunivån är skyskrapanrens avtryck relativt litet. Det innebär att skyskraparen inte dominerar ut den äldre historiska bebyggnaden på gatuplan. Om man höjer blicken något så får man ett plan till där skyskraparen ensam skapar ett mäktigt intryck gentemot det himmelsblå.

I Stockholm har man valt den sämsta varianten, som innebär att man bygger skyskrapor – men lägger dem platt längs marken. Således får man trista fasader på flera hundra meter vid gatuplan. Dessa trista fasader är blickfång som totalt dränker ut Stockholms historiska byggnader. Dessutom får staden en mycket platt och trist skyline av dessa jättelängor.

Det finns redan ett något exempel på att höga byggnader faktiskt förstärker stadsbilden i Stockholm. Söder torn vid Medborgarplaten är ett sådant exempel. De gamla kungstornen är ett annat.

Enda sättet att rädda vad som finns kvar av Stockhomls historiska skönhet är i min mening att börja bygga skyskrapor.

Arvet efter Stieg Larsson

Egentligen ska man inte lägga sig i personliga tragedier.

Arvstvisten efter Stieg Larsson har bara en tydlig förlorare och det är hans sambo, Eva Gabrielsson. Inte nog med att hon förlorade deras gemensamma framtid när Stieg dog av en hjärtinfarkt, hon blev också inblandad i en bitter strid om den litteratur som han skrev för dem båda.

Nu är saken inte så enkel som att Eva Gabrielsson har rätt i allt och att Stieg Larssons far och bror är helgjutna skurkar. Det är ju bara en tacksam journalistisk vinkling på denna tragedi. Det är ju allmänt känt att sambor inte har någon arvsrätt och att man bör skriva testamente om man väljer den formen av samlevnad. Enligt Gabrielsson valde hon och Stieg att inte gifta sig av säkerhetskäl, eftersom han ständigt var hotad av högerextremister. Detta är dock inget skäl att inte skriva testamente, eftersom det inte behöver offentliggöras i förväg.

En del anser att arvsordningen bör ändras så att sambor kan ärva. Detta skulle dock kunna leda till ännu oskäligare resultat. Om en gift familjefar, exempelvis, väljer att lämna fru och barn för att istället bo med sin sekreterare, så skulle barnen i praktiken bli arvslösa eftersom sambon, med arvsrätt, skulle kunna blåsa arvet efter mannen innan det kommer barnen till del. Dessutom är det ofta mycket svårt att avgöra om ett samboförhållande föreligger eller inte eftersom det kan finnas flera bostäder, samborna veckopendlar eller flyttar isär och ihop lite hursomhelst. Lösningen på alla dessa problem är ett testamente, och något sådant fanns inte.

Gabrielsson säger också att hon inte är intresserad av pengarna utan bara vill förvalta Stieg Larssons författarskap. Det går emellertid inte att skilja förfoganderätten över rättigeterna från de inkomster som dessa genererar. Om hon får fullmakt att ingå avtal om publicering, filmrättigheter etc. så kan hon också åsamka rättighetsinnehavarna ordentlig ekonomisk skada genom att ingå ofördelaktiga avtal. Eftersom Gabrielsson inte kommer överens med Stieg Larssons arvingar så kan de naturligtvis inte lita på att hon kommer att sköta deras rättigheter på ett för dem ansvarsfullt sätt.

Således återstår alltså endast att Stieg Larssons arvingar, av god vilja, delar med sig av inkomsterna från Stieg Larssons böcker. Hur de väljer att göra detta avgör de lämpligast själv men man kan ju notera att alla tre inblandade individer är ensamstående och i övre medelåldern. Därmed kommer det att finnas mer pengar att dela på än någon inblandad kan göra av med under sin återstående livstid.

Vad gäller Stieg Larssons ideella arv, så behöver Eva Gabrielsson nog inte oroa sig. En av fördelarna med litteratur är att böckerna talar för sig själva.

SvD : SvD : SvD : SvD

Misslyckande i Afghanistan

Det misslyckade afghanska presidentvalet borde innebära en ordentlig tankeställare för ISAF och för Sverige.

Den första valomgången präglades av våld, hot och rejält valfusk till förmån för den sittande presidenten, Karzai, som utropade sig till valets segrare. Valdeltagandet var mycket lågt, framför allt i de omstridda södra provinserna, där högst 5-10% av den röstberättigade befolkningen röstade. På grund av alla oegentligheter tvingade ISAF-länderna fram en andra valomgång mellan Karzai och utmanaren Abdullah.

Abdullah drog sig emellertid ur den andra valomgången efter att ha träffat ett råd sammansatt av olika klanledare. Kanske stod det klart för Abdullah att han inte skulle kunna regera även om han skulle vinna valet. Den afghanske presidenten har nämligen mycket få maktmedel utanför Kabul, bortsett från inofficiella band med företrädare för olika stammar och klaner.

Detta bör vara en enorm besvikelse för amerikanerna och britterna, som har offrat hundratals soldatliv och åtskilliga miljarder dollar och pund på den militära kampanjen för en stabil stat i Afghanistan. Joe Biden har exempelvis sagt att valet har varit till mer skada än nytta för uppdraget i Afghanistan.

Den svenska insatsen har visserligen haft relativt få döda och skadade. Kostnaden har däremot varit relativt stor, både i absoluta och relativa termer. Bortsett från den direkta kostnaden på någon miljard om året, så kräver försvarets inriktning på insatser långt borta i utlandet, att dess organisation ändras och att resurser som behövs för att försvara Sverige måste läggas ner.

Den afghanska likgiltigheten inför en centralstyrd demokrati av västerländskt snitt innebär att vi måste fråga oss om det är värt att offra vårt nationella försvar för att skicka en liten styrka till bergen i Afghanistan.

Det afghanska folket förtjänade verkligen en chans, men som insatsen utförs idag handlar det mest om att späda på den våldsspiral som har härjat Afghanistan i decennier, om inte århundraden.

Den svenska försvarsdöden

Den senaste veckan har haft en hel del nyheter om försvaret.

Den kanske viktigaste frågan är länsrättens dom i FMV-målet, som innebär att upphandlingen av nya stridsfordon måste tas om. Av de uppgifter som framkommer i domen tycks framgå att FMV på flera sätt utformade upphandlingen på ett sätt som skulle gynna AMV och missgynna SEP. Bland annat lättade man på svängradiekravet, eftersom AMV inte uppfyllde det, och ställde istället ett kortsiktigt krav på teknisk utvärdering, som SEP inte kunde uppfylla.

Domen aktualiserar den viktiga frågan om hur det svenska försvaret ska användas och försörjas med materiel. Under det gamla invasionsförsvaret skulle Sverige vara självförsörjande på krigsmateriel. Det fungerade eftersom försvaret kunde använda sig av nischad materiel med begränsade egenskaper som var direkt anpassad till svensk strategi och taktik. Insatsförsvaret kan emellertid inte försörjas med enbart svensk krigsmateriel. För det första tar utvecklingen för lång tid och för det andra har vi inte tillräcklig bredd på kompetensen för att kunna tillverka materiel som löser alla problem i alla situationer i främmande miljöer.

För egen del tycker jag att det mest rimliga verkar vara att köpa några svenska profilprodukter, där Sverige av hävd ligger långt framme. Det gäller exempelvis stridsflygplan, pansarvärnsvapen, radar, artilleri, automatkanoner, ubåtar och stridsfordon. Andra produkter kan man med fördel köpa färdigutvecklade från utlandet. Detta gäller bland annat helikoptrar, vapen för stridsflyg, sensorer, mörkerutrustning, splitterskydd, stridsvagnar och handeldvapen. Detta är också den inriktning som försvarets materielanskaffning har haft i flera decennier.

FMV har nu ändrat spelreglerna för den svenska försvarsindustrin. Först nobbade de det mycket lovande stridsfordonet SEP, som man varit med och bekostat, till förmån för den finska dussinvagnen AMV. Sedan hotar man Kockums att inte köpa deras nya ubåt om de flyttar verksamheten från Malmö till Karlskrona (som verkar företagsekonomiskt sunt).

Genom omriktningen till ett s.k. insatsförsvar har man på knappt ett decennium lyckats få den svenska försvarsmakten att haverera. Försvaret kostar fortfarande 40 miljarder kronor om året men lyckas bara, med nöd och näppe, skicka iväg 500 man till Afghanistan och 1 600 man till Gotland. Det enda som återstår för att permanent avmilitarisera Sverige är att rasera vår, en gång så skickliga, försvarsindustri.

Även där är man nu på god väg.

Jan Guillou konstaterad spion

Jan Guillou har egentligen flera typiska drag av en klassisk mullvad i underrättelsevärlden. Ett tidigt etablerat utanförskap, förenat med hämndbegär, ärelystnad och övertro på sin egen förmåga att undgå upptäckt.

Redan våren 1967 kontaktades Säpo av Guillous närmaste förtrogne, Arne Lemberg. Efter mycket vånda berättade Lemberg att hans vän Guillou, som han umgicks med varje dag, hade blivit insyltad med en rysk underättelseofficer. Guillou tog emot gåvor och pengar (som han behövde) i utbyte mot olika gentjänster. När Lemberg försökte varna Guillou att ryssarna fick en hållhake på honom och att han riskerade straff, så svarade Guillou bara att han skulle skylla på att han höll på med ett reportage om Säpo upptäckte honom. Reportaget (scoopet) var såldes inte anledningen till att han träffade ryssen, utan bara ursäkten som han skulle använda om han blev upptäckt.

När Jan Guillou, efter att ha tigit som muren i 40 år, konfronteras med dessa uppgifter så spottar han och fräser inför varje antydan om att han skulle ha varit rysk spion. Problemet med detta är att han, liksom de flesta andra, tycks glömma att det finns svart på vitt att han var en spion. Guillou är nämligen en av mycket få svenskar som har dömts för spioneri. Guillou publicerade uppgifter om en svensk underrättelseorganisation och dess anställda, som utövade kontraspionage mot ryska spioner och infiltratörer i Sverige. Avslöjandet var till stor skada för Sverige och till stor nytta för Sovjetunionen.

Guillous röjande av IB kom dessutom vid en tid då Guillou redan hade varit insyltad med KGB i åtskilliga år. Guillous påstående om att han bröt med KGB strax innan publiceringen av IB-artiklarna kan vi inte lita på. KGB hade nämligen en rejäl hållhake på Guillou. Om KGB hade avslöjat sitt samröre med Guillou så hade IB-scoopet blivit förstört. Guillou hade blivit brännmärkt som usling och landsförrädare och hans straff för spioneri hade blivit många, många år längre än de ynka 10 månader som han fick i hovrätten. Jan Guillou hade således ingen sådan förhandlingsposition att han kunde be KGB att fara och flyga. Istället var det KGB som hade Jan Guillou i en liten ask. Det är nästan omöjligt att motstå tanken IB-scoopet understöddes av KGB i syfte att förstöra det svenska kontraspionaget.

Det mest fascinerande är väl att det finns så många vänner och utomstående kommentatorer som ändå halvt köper Jan Guillous bortförklaringar. Därmed kommer vi till den avgörande egenskapen hos en typisk mullvad.

Förmågan att manipulera.

Sovjetisk springpojke?

Att Jan Guillou skulle ha varit sovjetisk agent hade jag inte en tanke på. Det beror nog framför allt på att jag inte tänker särskilt mycket på Jan Guillou.

För nu när sanningen är avslöjad så känns den inte särskilt förvånande. Intriger och spionage ju några av de saker som personer med grandios självuppfattning kan ägna sig åt för blåsa upp sin egen betydelse.

Samtidigt ställer det Jan Guillous livsgärning i ett nytt ljus. Genom IB-affären avslöjades, och avskaffades, en del av den svenska underättelsetjänsten som syftade till att skydda oss mot det sovjetiska hotet. Jan Guillou har även i egna ord beskrivit hur han pumpade svenska underrättelsekällor på information om deras arbetssätt – som research för sina Hamiltonböcker. Han medger även att han skrev politiska artiklar på beställning av KGB.

Jan Guillous obekymrade förklaring är att han samarbetade med KGB för att avslöja hur de arbetade i Sverige. Den bortförklaringen faller platt eftersom han faktiskt aldrig avslöjade något. Vi har aldrig sett en grandiost uppslagen artikelserie i Aftonbladet om ”KGB i Sverige”.  Om Guillou verkligen ”infiltrerade” KGB så skulle han naturligtvis ha skrutit om det varje dag sedan dess. Faktum är att han inte har sagt ett pip om saken förrän nu, då han blev avslöjad.

Guillou säger att han bröt kontakten med KGB innan han avslöjade IB men hur lyckades han med när KGB hade komprometterande bevis i form av Guillous kvitton på betalningarna? KGB var mästare på att skaffa sig hållhakar på personer för att kunna utnyttja dem. IB-affären spelade naturligtvis ryssarna rakt i händerna och det är inte trovärdigt att Guillou inte såg det sambandet.

Jan Guillous journalistkollega, Arne Lemberg, gjorde precis som man ska göra när man blir utsatt för värvningsförsök av fienden, han pratade med Säpo. Guillou avslöjade dock inget för någon, vare sig sin redaktion eller svenska myndigheter. Kanske hoppades han att hemligheten dog med Lemberg 1979?

Efter ett otal illa skrivna böcker och oförskämda debattinlägg kan man säga att Jan Guillou nu får  uppmärksamhet av ett slag som han verkligen har förtjänat. Som fiendens springpojke.

Läs Arne Lembergs PM till Säpo om vad Guillou pysslade med och hur han redan då planerade att skylla på att han arbetade med ett reportage om han blev upptäckt.

SvD : DN : HD : GP : SsD : SvD : DN : DN : Newsmill

Obama i Nobels anda

Den norska Nobelkommitténs beslut att ge fredspriset till Obama väckte en hel del förvåning och skepsis.

För egen del tycker jag att beslutet är sällsynt begåvat eftersom det är helt i enlighet med Alfred Nobels anda. I sitt testamente skrev Nobel att fredspriset skulle ges årligen åt den som under det gångna året hade verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser.

Obama har mer och bättre än någon annan folkvald politiker i mannaminne verkat för att förändra en världsledande stormakts roll i broderlig och fredlig inriktning. Redan med sina tydliga ambitioner och starka inspirationskraft så har han således åstadkommit tillräckligt för att vara en värdig vinnare av det pris som Alfred Nobel instiftade.

Det tydliga brottet med Bush-erans doktriner är bara det så betydelsefullt för en positiv utveckling i världen att det är värt ett fredspris.

Den enda nackdelen med att ge Obama priset nu är väl att det inte finns kvar att ge i framtiden ifall att han skulle bli så framgångsrik som många hoppas.

SvD : SvD : SvD : DN :DN

Striden i Afghanistan

Försvaret har nu lämnat en utförlig redogörelse för den senaste svenska striden i Afghanistan.

Det tycker jag är mycket bra eftersom det ger alla på hemmaplan en möjlighet att förstå vad som händer därborta och att bilda sig en uppfattning om insatsen grundad på fakta.

Det är också bra att min spekulation om att Galten kunde ha varit inblandad då svenskarna skadades kom på skam. Jag tycker om att ha fel när jag är alltför pessimistisk*. De svenska soldaterna färdades nämligen i stridsfordon 90 när de blev överfallna och det räddade med all sannolikhet livet på åtskilliga svenska soldater den natten. Stridsfordonen, inklusive det träffade, kunde nämligen vända angreppet omedelbart och avsluta striden på omkring 10 minuter. Att försvaret sätter in stridsfordon 90 på farliga uppdrag är ett utmärkt ansvarstagande för våra soldater.

Det finns dock några orostecken i händelseförloppet. Eftersom stridsfordon 90 redan har använts med stor framgång i strider mot talibaner så är motståndarna förstås medvetna om att det är mycket farligt att angripa det. Att de ändå ger sig in i ett bakhåll mot inte mindre än tre stridsfordon visar att de till varje pris ville slå ut ett stridsfordon. Troligen ville de knäcka det svenska självförtroendet.  Att de misslyckades visar att det ar ett mycket bra beslut att skicka stridsfordon 90 till Afghanistan men det innebär också att insatsen, om den ska vara kvar, måste förstärkas för strid och sjukvård eftersom vi nu är en direkt måltavla för talibanerna. Än så länge hanterar svenskarna situationen över förväntan och över genomsnittet i ISAF, skulle jag säga,  men talibanerna har tufsat till betydligt större och bättre utrustade styrkor än den svenska i Afghanistan så risken för bakslag är stor.

För att fortsätta insatsen krävs väl valda förstärkningar. Innan vi gör dessa förstärkningar bör vi noga överväga om det verkligen ligger i Sveriges intresse att övergå till att öppet bekriga delar av den afghanska befolkningen.

Wiseman’s Wisdoms

*Min invändning mot Galten kvarstår dock, för om det hade varit tre Galtar som hade blivit angripna av en handfull raketgevär samtidigt så hade vi nog tyvärr fått läsa mycket bistra nyheter denna morgon.

Sverige i Afghanistan

I samband med rapporteringen om de senaste striderna för svenskar i Afghanistan förde jag ett resonemang om skyddsnivån på olika svenska fordon i Afghanistan.

Mitt inlägg fick kritik av några kommentatorer eftersom man ansåg att mina resonemang skulle utnyttjas av talibanerna i Afghanistan. Jag instämmer inte alls i kritiken men för att demonstrera att jag inte springer talibanernas ärenden har jag ändrat min text till följande.

En öppen debatt om förutsättningarna för den svenska insatsen i Afghanistan medför att säkerheten för de svenska soldaterna ökar. Försvaret försökte lägga locket på soldaternas kritik mot den tidigare klena svenska fordonsparken i Afghanistan. Det var enbart genom en modig artikelserie från SvDs Mikael Homberg som allmänheten och politikerna blev medvetna om bristerna och riskerna. Därmed kunde fordonsparken förbättras (i sista sekunden).

Själv argumenterade jag konstant för att man borde skicka CV90 till Afghanistan. Fordonet har en hög skyddsnivå och är mycket effektivt i infanteristrid mot lågteknologiska motståndare. För detta fick jag mycket kraftiga mothugg från ”försvarskunniga” personer som menade att CV90 skulle vara obrukbart i Afghanistan. Sent omsider kom emellertid CV90 på plats och det är just detta fordon som räddade svenska liv häromnatten. CV90 är också det enda redskap som gör det möjligt för svenskarna att resolut slå tillbaka talibanernas anfall (precis som jag sa). All annan svensk utrustning på plats är för klen.

I sammanhanget vill jag gärna påpeka att det verkliga hotet mot Sveriges säkerhet är de omfattande nedläggningar och omstruktureringar som föranleds av den svenska långtbortistandoktrinen. Dessa brister i det svenska nationella försvaret diskuteras i detalj på andra försvarsbloggar, men inte här. Jag tillåter inga besvärande detaljer om det svenska nationella försvaret. Anledningen är att det sitter svensktalande personer i Moskva och lusläser svenska försvarsbloggar. Vi som bloggar om det svenska försvaret får ofta mycket hotfulla och obehagliga hälsningar från Moskva skrivna på både ryska och svenska. Varför då? Vad betyder det?

När Georgien blev angripet av Ryssland förra sommaren var Georgien medlem i NATOs Partnership for Peace. Georgien hade även militära rådgivare från NATO på sitt territorium och bidrog med 1 000 soldater till NATOs styrkor i Irak. Trots detta fick Georgien ingen hjälp av något land, bortsett från starkt formulerade uttalanden från några länder, däribland Sverige som troligtvis kände igen sig i Georgiens sårbarhet.

Den svenska långtbortistandoktrinen är ett luftslott som kraftigt försämrar Sveriges nationella säkerhet.  För det första innebär den nedläggning av de flesta funktionerna för nationellt försvar av Sverige, samtidigt som vår närmaste militära stormakt kraftigt rustar upp sin anfallsförmåga  i vårt närområde. För det andra innebär den att vi skaffar oss fiender, läs islamistiska terrorister, som tidigare inte hade något emot Sverige. Det nu så förhatliga försvarsbeslutet 1925 var endast en lätt västanfläkt jämfört med dagens huvudlösa försvarsförstöring.

Detta är det konkreta hotet mot Sveriges säkerhet idag.

SvD : DN : SSD : GP : SR

Arctic Seas mörka hemlighet

Mysteriet med Arctic Sea är ingalunda löst.

De senaste uppgifterna gör gällande att fartyget har maskerats om till ett nordkoreanskt fartyg vid namn Jon Jin 2, ett fartyg som redan existerar. Fartyget har nu lämnat medelhavet och seglar ut i Atlanten igen. Enligt vissa källor ska fartyget ha bytt identitet redan i samband med den påstådda kapningen i somras. Båtens ägare, det ryska rederiet baserat i Finland, säger sig inte veta eller förstå ett dyft.

Återigen är det uppenbart att det är något väldigt speciellt med fartyget, lasten eller besättningen. Uppenbarligen finns det mycket starka intressen som kontrollerar vad som händer med båten. Eftersom fartyget kommenderades av den sovjetiska marinen så är det i princip otänkbart att de  sedan skulle ha lämnat över båten till tjuvar som har stulit den från rederiet.

Personligen har jag alltid misstänkt att fartyget har haft en last som är förknippad med militär kärnteknik. Vi vet att det finns några länder med starka kärnvapenambitioner och tydliga antipatier mot väst. Något av dessa länder står dessutom Ryssland ganska nära. Ryssland uppträder alltmer i motsatsförhållande till väst och särskilt USA.

En sak som är starkt förknippad med kärnvapen, förutom klyvbart material, är missilteknologi. Att tillverka en kärnstridsspets är bara första steget till militärt användbara kärnvapen. Det avgörande steget är att konstruera en tillförlitlig bärare, och det är det som många länder har haft besvärligt med.

Således misstänker jag att Arctic Sea kan ha burit klyvbart material och/eller missilteknologi till någon medlemsstat i the Axis of Evil, som president Bush så målande kallade dem på sin tid.

Även om Bush inte var något utrikespolitiskt geni så tror jag att Obamas mjuka linje är lika ineffektiv när det gäller världens mest inbitna förbrytarstater. De bara utnyttjar Obamas samtalsinviter för att vinna tid. Iran vet mycket väl att när de väl har tillverkat kärnvapen går det aldrig att vrida klockan tillbaka och att de i princip blir immuna mot omvärldens åsikter.

Den påstådda kapningen var uppenbarligen en dimridå och två saker som borde bekymra oss svenskar avsevärt är att (1) ryssarna beskyllde svensk polis för bordningen (trots att ”kaparna” talade ryska), och (2) att fartyget seglade runt mellan Gotland och Öland i flera timmar med spårningsutrustningen avslagen.

Att både Ryssland och NATO har lagt locket på i den här besynnerliga affären visar dels att det rör sig om någonting allvarligt och att båda sidorna vet var det handlar om. Annars skulle vi ha sett en ordentlig aktivitet från NATOs sida för att ta reda på vad fartyget sysslar med.

Om båda sidorna vet vad det handlar om så ökar också chanserna för duktiga journalister att ta reda på vad saken gäller. Att knäcka gåtan med Arctic Sea vore onekligen årets scoop, så sätt igång!