Försvarsdebatten har blossat upp under sommarsemestern. Diskussionerna utlöstes när försvarsministern, Sten Tolgfors, tillkänngav en positiv NATO-utvärdering av det nya insatsförsvaret med yrkessoldater på heltid och deltid. En stark motreaktion uppstod på de mest välkända försvarsbloggarna. Många har krävt en återgång till det gamla breda, invasionsförsvaret som byggde på allmän värnplikt.
Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas försvarsdebatten på 80- och 90-talet. Då var de flesta försvarsvännerna överens om att verkligheten hade sprungit ifrån det breda värnpliktsförsvaret. Kraven på den tiden gällde ett smalare men vassare försvar. Många menade att det bara gick att åstadkomma med ett yrkesförsvar.
Dagens värnpliktsvänner nämner ofta olika siffror som stöd för värnpliktsförsvaret, exempelvis att försvarsmakten disponerade 850 000 man i 30 brigader med en mobiliseringstid på några dygn. Samtidigt glömmer man begränsningarna. Nämligen att många värnpliktiga skulle mobilisera långt hemifrån med hjälp av tåg, bussar och färjor, som lätt kunde slås ut av fienden. Väl på plats var de flesta förbanden inte ens mekaniserade, utan skulle ta sig till fronten på cyklar eller lastbilsflak. Därefter skulle man strida till fots med föråldrad beväpning och utan skydd mot splitter eller kulor. Fältsjukvården var i det närmaste obefintlig och förlusterna skulle ha blivit enorma. De grundläggande framgångsfaktororerna i krig, som manöverkrigföring och samverkan mellan vapenslagen var i praktiken omöjliga att uppnå.
I praktiken var det aldrig tänkt att Sverige skulle försvara sig ensamt mot ett Sovjetiskt anfall. Syftet med invasionsförsvaret var att bromsa upp ett angrepp i några dygn till dess att NATO kunde gripa in. Det fanns avsevärda förmågeglapp i försvaret även på den tiden, exempelvis vad gällde bombflyg, som NATO skulle täcka upp.
Sovjetunionen, å andra sidan, var väl medvetet om det svenska invasionsförsvarets uppbyggnad och hade naturligtvis planer på att oskadliggöra det, bland annat med hjälp av sabotage för att förhindra mobilisering och kärnvapenangrepp mot försvarsinstallationer och befolkningscentra.
I praktiken är det omöjligt att gå tillbaka till det gamla invasionsförsvaret med allmän värnplikt. Det skulle bli alldeles för dyrt och det skulle ändå inte ge oss den försvarseffekt som vi behöver. Förre ÖB Owe Wiktorin nämnde någon gång att försvarsbudgeten inte ens skulle räcka till uniformer och handeldvapen till alla om den allmänna värnplikten återinfördes. På grund av stormakternas enorma resurser för högteknologisk rustning kommer det även i framtiden vara omöjligt att ensamt försvara Sverige mot ett medvetet invasionsförsök. Där kommer vi att vara lika beroende av NATO som tidigare, vilket innebär att man bör diskutera ett medlemskap mer allvarligt än vad som sker nu.
Vad vi realistiskt kan sikta på är ett eget försvar som är tillräckligt effektivt och flexibelt för att freda oss från militära påtryckningar mot vårt självständighet. Detta kan vara relativt begränsade militära hot eller kränkningar av vårt territorium, sk kanonbåtsdiplomati. Eftersom det är svårt att förutse var sådana begränsade aktioner kan äga rum så är det bättre med en mindre men rörlig försvarsmakt som kan sättas in där den faktiskt behövs.
Visst kommer det att bli en utmaning att ställa om det svenska försvaret och att få det att fungera som tänkt. Men militärer är människor som borde trivas med utmaningar och längta efter att uppfylla eller överträffa förväntningarna. Om alla hjälps åt, gör sitt jobb och drar åt samma håll så finns det alla förutsättningar för att Sverige i framtiden kan ha en modern försvarsmakt som vi kan vara stolta över och känna förtroende för.
SvD : DN : Wiseman‘s Wisdoms : Försvar och säkerhet
Publicerat av andersonchris 
