Nord Stream förödmjukar Sverige

Sverige har nu gett klartecken till den ryska gasledningen, Nord Stream.

Beslutet ger anledning till allvarlig oro. Den ryska gasledningen innebär nämligen både politiska och militära hot, förutom de rent miljömässiga problemen.

Östersjön är redan ett svårt drabbat hav, framför allt på grund av föroreningar från den östra sidan. Byggandet av en gasledning genom hela Östersjön kan knappast förbättra den situationen.

De politiska hoten från gasledningen kommer sig av att beroendet av rysk gas kan splittra EU och ställa olika medlemsländer mot varandra. Det har redan skett i och med att Tyskland, tillsammans med Ryssland, har utövat starka påtryckningar på Sverige att godkänna gasledningen.

Det militära hotet kommer sig av att Ryssland har visat en tydlig avsikt att bevaka och ”försvara” gasledningen med rysk militär. Ryssland har valt en oväntad sträckning på gasledningen, nämligen att den inte går i mitten av Östersjön, utan att den stryker förbi Gotland och Fårö på den västra sidan.

Enligt havsrättskonventionen (artikel 79) måste kuststaten, dvs. Sverige, godkänna sträckningen av en ledning (”The delineation of the course for the laying of such pipelines on the continental shelf is subject to the consent of the coastal State”). Trots starka reservationer från remissinstanserna, har Sverige valt att inte utnyttja denna rätt utan har godkänt den föreslagna ryska sträckningen, som både kränker och hotar svenska intressen.

Redan i somras förklarade Rysslands president att gasledningen skulle byggas, oavsett vad någon (=Sverige) kunde tycka om miljöproblemen. Han underströk detta genom att förödmjukande nog placera ut gasrören för konstruktionen i svenska hamnar i Blekinge och på Gotland. Samtidigt inledde Ryssland en massiv militärövning, Zapad 2009 (”Väst 2009″), som hade som uttalat syfte att öva skydd av den ryska gasledningen genom landstigning.

De enda områden utmed gasledningen där man kan landstiga är Gotland/Fårö eller Greifswald i Tyskland. Vilket är det mest sannolika målet, NATO-landet Tyskland med massivt försvar eller det ensamma Sverige helt utan försvar?

Sanningen är troligtvis att Sverige saknade både politisk och militär handlingskraft och tvingades acceptera Nord Stream eftersom landet är helt isolerat. När Sverige fortfarande hade sitt nationella försvar hade vi kunnat motsätta oss detta kränkande och skadliga ryska projekt helt enkelt för att vi hade förmågan att avvärja ett konventionellt angrepp mot svensk suveränitet.

Eftersom vi har avskaffat den förmågan blir vi en vante i händerna på stormakten Ryssland, idogt uppbackat av Tyskland. Sverige har inte blivit så förödmjukat sedan permittenttrafiken.

SvD : SvD : DN : DN

Tid att tänka om

Svenska styrkor har nu drabbats av samma sak som andra ISAF-länder har dragits med under lång tid. Allvarliga personskador på grund av IED:s, improviserade sprängladdningar.

Det känns mycket sorgligt för de soldater som nu kämpar med svåra skador, som riskrar att bli permanenta. Sorgen gäller även de anhöriga till den afghanske tolk som avled. Min innerliga förhoppning är att alla inblandade ska få det stöd av Försvarsmakten som de behöver. Det gäller även de anhöriga till den afghanske tolken. Eftersom han omkom i ett svenskt fordon på svenskt uppdrag så måste han ses som en angelägenhet för den svenska staten.

Händelsen öppnar också för kritk. För det första är det oacceptabelt att svenska soldater får ligga sårade och vänta på kirurgisk behandling i mer än två timmar. Deras möjligheter att överleva eller återhämta sig blir betydligt sämre av detta. Räddningen i nöden lär nog ha varit att det ända fanns ett svenskt sjukårdsteam med patrullen, som förmodligen kunde ge smärtlindring, dropp och hindra blödningar.

Det andra området för kritik är förstås fordonet Galten. I media påstås att fordonet är minskyddat och att det krävs en mycket stor laddning för att slå ut det. Det stämmer inte. Galten har den lägsta skyddsklassen för bepansrade fordon, vilket innebär att det står emot små explosioner av typen handgranat eller trampmina, dvs i storleken som en hockeypuck. De IED:s som förekommer i Afghanistan är mycket kraftigare än så och räcker ibland för att slå ut en stridsvagn.

Därmed anser jag att Galten utgör ett bedrägligt skydd för våra svenska soldater. Med den upplevt bättre skyddet ökar också viljan att ge sig in i farliga situationer. Sanningen är att Galten varken klarar pansarskott eller IEDs. Man kan väl säga att soldaterna förmodligen klarade sig bättre än i en Toyota Landcruiser. Men med en död och två svårt sårade är det omöjligt att jubla över det.

Galten är inte avsedd att klara militär strid, utan klassas som ett spaningsfordon. Det bygger på de fordon som den sydafrikanska polisen brukade använda vid civila upplopp. Andra ISAF-länder har inte klarat hotet från IED:s i fordon som har högre skyddsklass än Galten, utan har tvingats uppgradera till ännu tyngre fordon.

Rimligen borde den svenska insatsen nu stå inför några viktiga beslut. Att antingen förstärka med sjukvårdshelikoptrar och bättre skyddade fordon (dvs. nya materielinköp), eller återgå till en mycket lägre ambitionsnivå på insatsen.

Vi kan inte kräva av våra soldater att de ska köra runt och bli söndersprängda i en insats som i sig har kört vilse.

Chefsingenjören: Det otänkbara har hänt

Uppdatering 2009-11-14: Mikael Holmberg i SvD har intressanta uppgifter om att källor inom ISAF:s helikopterkommando motsäger den svenska versionen av orsakerna till att de tyska helikoptrarna vände. Här tycks finnas någon känslig information som inte kommer fram.

ingen Zlatan – inget problem

Att slippa Zlatan kan vara räddningen för det svenska landslaget.

Med det vill jag inte säga att Zlatan är en dålig fotbollsspelare. Tvärtom. Han är den klart bäste svenske fotbollsspelaren just nu och redan en av de främsta genom tiderna. Däremot har han inte varit rätt man för landslaget på många år.

Det är ganska uppenbart att han under en längre tid har ”straffat” det svenska landslaget med oengagerat spel och lagstörigt beteende. Samtidigt som han spottade mål i sina klubblag lunkade han runt i landslagströjan, himlade med ögonen och spottade inget annat än loskor.

Visserligen höll det svenska landslaget inte samma klass som Inter eller Barcelona. Lagerbäcks spelstil var också mer än lovligt defensiv. Problemet var dock att Zlatan fick för stor plats. Laget kom att cirkulera runt honom och när Zlatan inte ville spela så fungerade inte heller laget.

Faktum är att svenska landslaget fungerade bättre än på många år under tiden som Zlatan var avstängd/vägrade spela. När Lagerbäck kastade ut Zlatan hade han redan nonchalerat sig igenom landslagsmatcherna i drygt ett år. Utan Zlatan fick laget en annan forward som ville göra mål och jobba för laget. Allt flöt bättre.

Sedan var det inte Zlatan som fick be om att få komma tillbaka, utan Lagerbäck som fick ödmjuka sig och be den store att nedlåta sig till spel i landslagströjan igen. Klart som sjutton att det inte blev någon bättring på disciplinen.

Att Zlatan inte spelar i landslaget är således ett gyllene tillfälle för Hamrén att smida fram ett nytt, samspelt landslag där laget är större än en enskild stjärna.

Förhoppningsvis kommer det ge oss möjlighet att följa Zlatan i sitt esse i Barcelona och ett svenskt landslag som inte har som spelidé att framkalla depression hos motståndarna och publiken.

SvD : SvD : SvD : SvD

Försvarets nya personalsystem

Försvarsmaktens besked att man inte kan anställa soldaterna i FS17 i Afghanistan, sätter strålkastaren på det nya personalsystemet.

Tanken, som presenterats av försvaret, är att en större del av personalen ska beså av kontraktsanställda som stannar i fem till åtta år. Det innebär att man dels måste göra sig av med en betydande del av de nuvarande officerarna, samtidigt som man fortlöpande måste rekrytera, grundutbilda och sedan specialistutbilda ny personal, som sedan lämnar försvarsmakten efter några år.

I huvudsak kan man se detta personalförsörjningssystem som en variant av de brittiska och amerikanska rekryteringssystemen. Förhållandena är dock markant annorlunda i Sverige och frågan är om ett sådant system kommer att vara tillräckligt för att bemanna försvaret med rätt sorts personal.

England och USA har nämligen använt sina krigsmakter tämligen kontinuerligt sedan de avskaffade värnpliktssystemen för 30 – 50 år sedan. Därmed finns ett stort behov av vanligt fotfolk som kan kliva in och strida utomlands. Dessa personer förväntas inte göra karriär inom krigsmakten, utan tjänstgör under några år innan de lämnar det militära.

Dessa fotsoldater rekryteras främst från socialt utsatta grupper, som inte har någon praktisk möjlighet till högre utbildning eller kvalificerade arbeten. I vissa fall sker rekryteringen i utbyte mot betald högskoleutbildning.

I Sverige saknas både behovet av stridande fotsoldater, och en socialt utsatt grupp att rekrytera dem från. Soldatlivet är oglamoröst och obekvämt under stora delar av den svenska väderkalendern. Dessutom är lönen för de kontraktsanställda avsedd att ligga på en nivå som motsvarar ett okvalificerat servicejobb.

Med det svenska studiemedelssystemet och en relativt god grundskoleutbildning, finns en chans för de flesta att utbilda sig. Dessutom finns en någorlunda fungerande försörjning vid arbetslöshet. Många kan nog tänka sig att arbeta i köket på en hamburgerrestaurang istället för att kräla i halvfrusen gyttja på ett övningsfält.

Således har jag personligen svårt att se att det svenska försvaret ska kunna locka till sig tillräckligt många rekryter av rätt sort. En annan fråga är vad dessa rekryter ska göra.

Om syftet är att fortsätta att skicka vaktstyrkor på internationella ”insatser” så kan man lugnt säga att det handlar om ett ändamålslöst resursslöseri i hösta skolan.

Skyskrapor räddar Stockholm

Efter decennier av gnabbande har man ännu inte lyckas lösa frågan om man ska bygga skyskrapor i Stockholm.

Samtidigt blir stadsbilden i Stockholm allt fulare på grund av de låga, men enormt breda, schabrak som man bygger istället för skyskrapor.

Vitsen med att bygga skyskrapor är nämligen att man skapar två nivåer på stadsbilden. På gatunivån är skyskrapanrens avtryck relativt litet. Det innebär att skyskraparen inte dominerar ut den äldre historiska bebyggnaden på gatuplan. Om man höjer blicken något så får man ett plan till där skyskraparen ensam skapar ett mäktigt intryck gentemot det himmelsblå.

I Stockholm har man valt den sämsta varianten, som innebär att man bygger skyskrapor – men lägger dem platt längs marken. Således får man trista fasader på flera hundra meter vid gatuplan. Dessa trista fasader är blickfång som totalt dränker ut Stockholms historiska byggnader. Dessutom får staden en mycket platt och trist skyline av dessa jättelängor.

Det finns redan ett något exempel på att höga byggnader faktiskt förstärker stadsbilden i Stockholm. Söder torn vid Medborgarplaten är ett sådant exempel. De gamla kungstornen är ett annat.

Enda sättet att rädda vad som finns kvar av Stockhomls historiska skönhet är i min mening att börja bygga skyskrapor.

Arvet efter Stieg Larsson

Egentligen ska man inte lägga sig i personliga tragedier.

Arvstvisten efter Stieg Larsson har bara en tydlig förlorare och det är hans sambo, Eva Gabrielsson. Inte nog med att hon förlorade deras gemensamma framtid när Stieg dog av en hjärtinfarkt, hon blev också inblandad i en bitter strid om den litteratur som han skrev för dem båda.

Nu är saken inte så enkel som att Eva Gabrielsson har rätt i allt och att Stieg Larssons far och bror är helgjutna skurkar. Det är ju bara en tacksam journalistisk vinkling på denna tragedi. Det är ju allmänt känt att sambor inte har någon arvsrätt och att man bör skriva testamente om man väljer den formen av samlevnad. Enligt Gabrielsson valde hon och Stieg att inte gifta sig av säkerhetskäl, eftersom han ständigt var hotad av högerextremister. Detta är dock inget skäl att inte skriva testamente, eftersom det inte behöver offentliggöras i förväg.

En del anser att arvsordningen bör ändras så att sambor kan ärva. Detta skulle dock kunna leda till ännu oskäligare resultat. Om en gift familjefar, exempelvis, väljer att lämna fru och barn för att istället bo med sin sekreterare, så skulle barnen i praktiken bli arvslösa eftersom sambon, med arvsrätt, skulle kunna blåsa arvet efter mannen innan det kommer barnen till del. Dessutom är det ofta mycket svårt att avgöra om ett samboförhållande föreligger eller inte eftersom det kan finnas flera bostäder, samborna veckopendlar eller flyttar isär och ihop lite hursomhelst. Lösningen på alla dessa problem är ett testamente, och något sådant fanns inte.

Gabrielsson säger också att hon inte är intresserad av pengarna utan bara vill förvalta Stieg Larssons författarskap. Det går emellertid inte att skilja förfoganderätten över rättigeterna från de inkomster som dessa genererar. Om hon får fullmakt att ingå avtal om publicering, filmrättigheter etc. så kan hon också åsamka rättighetsinnehavarna ordentlig ekonomisk skada genom att ingå ofördelaktiga avtal. Eftersom Gabrielsson inte kommer överens med Stieg Larssons arvingar så kan de naturligtvis inte lita på att hon kommer att sköta deras rättigheter på ett för dem ansvarsfullt sätt.

Således återstår alltså endast att Stieg Larssons arvingar, av god vilja, delar med sig av inkomsterna från Stieg Larssons böcker. Hur de väljer att göra detta avgör de lämpligast själv men man kan ju notera att alla tre inblandade individer är ensamstående och i övre medelåldern. Därmed kommer det att finnas mer pengar att dela på än någon inblandad kan göra av med under sin återstående livstid.

Vad gäller Stieg Larssons ideella arv, så behöver Eva Gabrielsson nog inte oroa sig. En av fördelarna med litteratur är att böckerna talar för sig själva.

SvD : SvD : SvD : SvD

Misslyckande i Afghanistan

Det misslyckade afghanska presidentvalet borde innebära en ordentlig tankeställare för ISAF och för Sverige.

Den första valomgången präglades av våld, hot och rejält valfusk till förmån för den sittande presidenten, Karzai, som utropade sig till valets segrare. Valdeltagandet var mycket lågt, framför allt i de omstridda södra provinserna, där högst 5-10% av den röstberättigade befolkningen röstade. På grund av alla oegentligheter tvingade ISAF-länderna fram en andra valomgång mellan Karzai och utmanaren Abdullah.

Abdullah drog sig emellertid ur den andra valomgången efter att ha träffat ett råd sammansatt av olika klanledare. Kanske stod det klart för Abdullah att han inte skulle kunna regera även om han skulle vinna valet. Den afghanske presidenten har nämligen mycket få maktmedel utanför Kabul, bortsett från inofficiella band med företrädare för olika stammar och klaner.

Detta bör vara en enorm besvikelse för amerikanerna och britterna, som har offrat hundratals soldatliv och åtskilliga miljarder dollar och pund på den militära kampanjen för en stabil stat i Afghanistan. Joe Biden har exempelvis sagt att valet har varit till mer skada än nytta för uppdraget i Afghanistan.

Den svenska insatsen har visserligen haft relativt få döda och skadade. Kostnaden har däremot varit relativt stor, både i absoluta och relativa termer. Bortsett från den direkta kostnaden på någon miljard om året, så kräver försvarets inriktning på insatser långt borta i utlandet, att dess organisation ändras och att resurser som behövs för att försvara Sverige måste läggas ner.

Den afghanska likgiltigheten inför en centralstyrd demokrati av västerländskt snitt innebär att vi måste fråga oss om det är värt att offra vårt nationella försvar för att skicka en liten styrka till bergen i Afghanistan.

Det afghanska folket förtjänade verkligen en chans, men som insatsen utförs idag handlar det mest om att späda på den våldsspiral som har härjat Afghanistan i decennier, om inte århundraden.

Den svenska försvarsdöden

Den senaste veckan har haft en hel del nyheter om försvaret.

Den kanske viktigaste frågan är länsrättens dom i FMV-målet, som innebär att upphandlingen av nya stridsfordon måste tas om. Av de uppgifter som framkommer i domen tycks framgå att FMV på flera sätt utformade upphandlingen på ett sätt som skulle gynna AMV och missgynna SEP. Bland annat lättade man på svängradiekravet, eftersom AMV inte uppfyllde det, och ställde istället ett kortsiktigt krav på teknisk utvärdering, som SEP inte kunde uppfylla.

Domen aktualiserar den viktiga frågan om hur det svenska försvaret ska användas och försörjas med materiel. Under det gamla invasionsförsvaret skulle Sverige vara självförsörjande på krigsmateriel. Det fungerade eftersom försvaret kunde använda sig av nischad materiel med begränsade egenskaper som var direkt anpassad till svensk strategi och taktik. Insatsförsvaret kan emellertid inte försörjas med enbart svensk krigsmateriel. För det första tar utvecklingen för lång tid och för det andra har vi inte tillräcklig bredd på kompetensen för att kunna tillverka materiel som löser alla problem i alla situationer i främmande miljöer.

För egen del tycker jag att det mest rimliga verkar vara att köpa några svenska profilprodukter, där Sverige av hävd ligger långt framme. Det gäller exempelvis stridsflygplan, pansarvärnsvapen, radar, artilleri, automatkanoner, ubåtar och stridsfordon. Andra produkter kan man med fördel köpa färdigutvecklade från utlandet. Detta gäller bland annat helikoptrar, vapen för stridsflyg, sensorer, mörkerutrustning, splitterskydd, stridsvagnar och handeldvapen. Detta är också den inriktning som försvarets materielanskaffning har haft i flera decennier.

FMV har nu ändrat spelreglerna för den svenska försvarsindustrin. Först nobbade de det mycket lovande stridsfordonet SEP, som man varit med och bekostat, till förmån för den finska dussinvagnen AMV. Sedan hotar man Kockums att inte köpa deras nya ubåt om de flyttar verksamheten från Malmö till Karlskrona (som verkar företagsekonomiskt sunt).

Genom omriktningen till ett s.k. insatsförsvar har man på knappt ett decennium lyckats få den svenska försvarsmakten att haverera. Försvaret kostar fortfarande 40 miljarder kronor om året men lyckas bara, med nöd och näppe, skicka iväg 500 man till Afghanistan och 1 600 man till Gotland. Det enda som återstår för att permanent avmilitarisera Sverige är att rasera vår, en gång så skickliga, försvarsindustri.

Även där är man nu på god väg.

Jan Guillou konstaterad spion

Jan Guillou har egentligen flera typiska drag av en klassisk mullvad i underrättelsevärlden. Ett tidigt etablerat utanförskap, förenat med hämndbegär, ärelystnad och övertro på sin egen förmåga att undgå upptäckt.

Redan våren 1967 kontaktades Säpo av Guillous närmaste förtrogne, Arne Lemberg. Efter mycket vånda berättade Lemberg att hans vän Guillou, som han umgicks med varje dag, hade blivit insyltad med en rysk underättelseofficer. Guillou tog emot gåvor och pengar (som han behövde) i utbyte mot olika gentjänster. När Lemberg försökte varna Guillou att ryssarna fick en hållhake på honom och att han riskerade straff, så svarade Guillou bara att han skulle skylla på att han höll på med ett reportage om Säpo upptäckte honom. Reportaget (scoopet) var såldes inte anledningen till att han träffade ryssen, utan bara ursäkten som han skulle använda om han blev upptäckt.

När Jan Guillou, efter att ha tigit som muren i 40 år, konfronteras med dessa uppgifter så spottar han och fräser inför varje antydan om att han skulle ha varit rysk spion. Problemet med detta är att han, liksom de flesta andra, tycks glömma att det finns svart på vitt att han var en spion. Guillou är nämligen en av mycket få svenskar som har dömts för spioneri. Guillou publicerade uppgifter om en svensk underrättelseorganisation och dess anställda, som utövade kontraspionage mot ryska spioner och infiltratörer i Sverige. Avslöjandet var till stor skada för Sverige och till stor nytta för Sovjetunionen.

Guillous röjande av IB kom dessutom vid en tid då Guillou redan hade varit insyltad med KGB i åtskilliga år. Guillous påstående om att han bröt med KGB strax innan publiceringen av IB-artiklarna kan vi inte lita på. KGB hade nämligen en rejäl hållhake på Guillou. Om KGB hade avslöjat sitt samröre med Guillou så hade IB-scoopet blivit förstört. Guillou hade blivit brännmärkt som usling och landsförrädare och hans straff för spioneri hade blivit många, många år längre än de ynka 10 månader som han fick i hovrätten. Jan Guillou hade således ingen sådan förhandlingsposition att han kunde be KGB att fara och flyga. Istället var det KGB som hade Jan Guillou i en liten ask. Det är nästan omöjligt att motstå tanken IB-scoopet understöddes av KGB i syfte att förstöra det svenska kontraspionaget.

Det mest fascinerande är väl att det finns så många vänner och utomstående kommentatorer som ändå halvt köper Jan Guillous bortförklaringar. Därmed kommer vi till den avgörande egenskapen hos en typisk mullvad.

Förmågan att manipulera.

Sovjetisk springpojke?

Att Jan Guillou skulle ha varit sovjetisk agent hade jag inte en tanke på. Det beror nog framför allt på att jag inte tänker särskilt mycket på Jan Guillou.

För nu när sanningen är avslöjad så känns den inte särskilt förvånande. Intriger och spionage ju några av de saker som personer med grandios självuppfattning kan ägna sig åt för blåsa upp sin egen betydelse.

Samtidigt ställer det Jan Guillous livsgärning i ett nytt ljus. Genom IB-affären avslöjades, och avskaffades, en del av den svenska underättelsetjänsten som syftade till att skydda oss mot det sovjetiska hotet. Jan Guillou har även i egna ord beskrivit hur han pumpade svenska underrättelsekällor på information om deras arbetssätt – som research för sina Hamiltonböcker. Han medger även att han skrev politiska artiklar på beställning av KGB.

Jan Guillous obekymrade förklaring är att han samarbetade med KGB för att avslöja hur de arbetade i Sverige. Den bortförklaringen faller platt eftersom han faktiskt aldrig avslöjade något. Vi har aldrig sett en grandiost uppslagen artikelserie i Aftonbladet om ”KGB i Sverige”.  Om Guillou verkligen ”infiltrerade” KGB så skulle han naturligtvis ha skrutit om det varje dag sedan dess. Faktum är att han inte har sagt ett pip om saken förrän nu, då han blev avslöjad.

Guillou säger att han bröt kontakten med KGB innan han avslöjade IB men hur lyckades han med när KGB hade komprometterande bevis i form av Guillous kvitton på betalningarna? KGB var mästare på att skaffa sig hållhakar på personer för att kunna utnyttja dem. IB-affären spelade naturligtvis ryssarna rakt i händerna och det är inte trovärdigt att Guillou inte såg det sambandet.

Jan Guillous journalistkollega, Arne Lemberg, gjorde precis som man ska göra när man blir utsatt för värvningsförsök av fienden, han pratade med Säpo. Guillou avslöjade dock inget för någon, vare sig sin redaktion eller svenska myndigheter. Kanske hoppades han att hemligheten dog med Lemberg 1979?

Efter ett otal illa skrivna böcker och oförskämda debattinlägg kan man säga att Jan Guillou nu får  uppmärksamhet av ett slag som han verkligen har förtjänat. Som fiendens springpojke.

Läs Arne Lembergs PM till Säpo om vad Guillou pysslade med och hur han redan då planerade att skylla på att han arbetade med ett reportage om han blev upptäckt.

SvD : DN : HD : GP : SsD : SvD : DN : DN : Newsmill