Stöd våra soldater

Enligt hittills obekräftade uppgifter så dödades de svenska officerarna på nära håll av en person som var klädd i afghansk polisuniform och som tidigare hade samarbetat med svenskarna. Därtill sägs att mannen inte tillhörde ett lokalt rövarband utan agerade på uppdrag av talibanerna.

Om uppgifterna stämmer så är händelsen inte en strid utan ett dubbelmord och därtill ett terrordåd riktat mot både de svenska soldaterna och den svenska allmänheten. Syftet med ett sådant dåd är naturligtvis att undergräva förtroendet mellan ISAF och de nationella säkerhetsstyrkorna, samt att påverka hemmaopinionen i Sverige.

USA har tidigare utsatts för liknande dåd, exempelvis i slutet av förra året då en tidigare pålitlig informatör sprängde sig själv i luften på en amerikansk militärbas och samtidigt dödade åtta säkerhetsagenter från USA. Detta visar att terroristerna i Afghanistan inte gör någon åtskillnad mellan svenskar och andra ISAF-nationer. Vi är alla mål.

För egen del är jag skeptisk till afghanistandoktrinen eftersom den har inneburit en alltför omfattande utarmning av det svenska nationella försvaret. Däremot är jag otroligt imponerad av de soldater, officerare och civila svenskar som gör en insats i Afghanistan. De företräder vår uppfattning om fred, frihet, säkerhet och demokrati.

Morden på de svenska officerarna är i sig ingen grund för att lämna Afghanistan, snarare tvärtom. Mycket riktigt har Försvarsmakten beslutat att snabbt förstärka insatsen med ytterligare en pluton.

Debatten om det svenska försvarets inriktning måste fortgå. Men de svenska soldaterna i Afghanistan förtjänar vårt odelade stöd, oavsett vad man tycker om insatsen.

SvD : SvD : SvD : DN : DN : DN

Svenska förluster i Afghanistan

Det är mycket sorgligt att höra att två svenska officerare har dödats i Afghanistan. Särskilt svårt måste det vara för de drabbade anhöriga.

Dödsfall är en oundviklig följd av krig. Alla som klär sig i uniform och bär vapen måste förbereda sig på att döda och att eventuellt dödas. Detta är också ett pris som Sverige måste lära sig att acceptera när vi nu deltar i fredsframtvingande insatser ute i världen.

Svenskarna tycks ha dödats av handeldvapen under en fotpatrull i ett oroligt område. Detta är också typiskt för konflikten i Afghanistan. När Isafstyrkorna rör sig till fots så har motståndsmännen övertaget genom sin överlägsna lokalkännedom.

Eftersom fotpatruller är känsliga för eldöverfall och fordonspatruller är känsliga för IED:s så har britterna och amerikanerna kommit fram till att det enda godtagbara sättet att förflytta sig är per helikopter.

Fotpatrullering går dock inte att undvika och det är då nödvändigt att ha bra understöd både på marken och från luften. Detta kräver god utrustning som exempelvis granatkastare, tunga kulsprutor, granatgevär, stridsfordon, helikoptrar och stridsflyg. Sverige har mycket lite av sådan utrustning på plats i Afghanistan, vilket medför beroende av andra länder och risker för våra soldater.

Min förhoppning är att Försvarsmakten noggrant utreder denna incident och drar lämpliga slutsatser om eventuella behov av förstärkning av materielen och förändringar i taktik. Det viktigaste, förutom att ta hand om de anhöriga, är att undvika att fler svenska soldater drabbas på samma sätt.

SvD : SvD : SvD : SvD : SvD : DN : mil.se

Rafale på nosen

Återigen florerar rykten om att Brasilien har valt Rafale som sitt nya stridsflygplan.

Presidentendens talesmän dementerar dock ryktena och säger att man inväntar en rapport från försvarsministern innan beslutet tas.

För alla utom de mest godtrogna så har det varit uppenbart under en längre tid att Brasilien redan har valt Rafale och att det nu handlar om att skapa dokumentation som stöder beslutet. Problemet var ju att Gripen fick bättre resultat i det brasilianska flygvapnets tekniska utvärdering.

För svensk del kan det nog vara lika bra att vi slipper affären. För det första lär det oss att inte delta i uppgjorda upphandlingar, något som vi borde ha lärt av Norge-affären. Men mer viktigt är att vi slipper skänka bort Gripens alla tekniska hemligheter till Brasilien. Gripen är fortfarande ett slagkraftigt koncept som vi bör vara stolta över istället för att kasta det i ån (eller Amazonas, då).

För det tredje kan vi få uppleva den enda sanna glädjen. Rafale är nämligen ett riktigt skrotplan och vi kommer säkert att kunna känna rejäl skadeglädje när de stackars brassarna inte får planen att fungera.

Som grädde på moset kan vi ju bjuda in dem till en internationell flygstridsövning och ge dem på nosen med våra Gripar.

SvD : DN : Ny Teknik: Lovorden haglar över Jas

Ny amerikansk militärdoktrin

Vart fjärde år antas en reviderad programförklaring för USA:s krigsmakt, The Quadrennial Defence Review (QDR). Ett utkast till 2010 års QDR finns att läsa på Scribd.

Av utkastet framgår att USA delvis kommer att överge sin traditionella militärdoktrin, som innebär att USA samtidigt ska kunna utkämpa två fullskaliga konventionella krig på olika ställen i världen. Istället ska USA:s krigsmakt ställas om till att bemöta en mängd spridda hot av olika slag över hela världen och på hemmaplan. Detta omfattar naturligtvis upprorsbekämpning och antiterroristoperationer, men även skydd mot cyberkrig och rymdkrig (tex. angrepp på satelliter).

Förmågan att hantera två konventionella krig på olika platser ska ändras till en förmåga att hantera två olika regionala konflikter samtidigt som man löser en mängd mindre uppgifter över hela världen. Omställningen är således en ren anpassning till de senaste årens verklighet, där storskaliga krig inte har kunnat lösa hoten mot amerikanska intressen.

Frågan är dock vad den reviderade militärdoktrinen innebär för framtiden. Det är ganska klart att stormakterna i öst har utnyttjat USA:s krig mot terrorn för att stärka sin politiska och militära betydelse i världen. Exempelvis så satsar Ryssland nu på att bygga upp sin konventionella krigsmakt till storskalig nivå. Om USA planerar att samtidigt skala ner sin operationella inriktning så kan detta naturligtvis påverka maktbalansen, särskilt i områdena närmast till söder och väster om Ryssland.

Bortsett från utökat missilskydd kommer USA inte att förstärka sin militära närvaro i Europa. Detta kommer sannolikt att innebära att Ryssland kommer att kunna omsätta sin ökande militära styrka till ökat politiskt inflytande. För Sveriges del innebär det att det förmodligen kommer att saknas effektiv motvikt till rysk påverkan i Baltikum eller Kaukasus.

Samtidigt innebär den allt högre tekniska nivån på USA:s styrkor och operationer att Sverige kommer att få svårt att bidra med något i internationella insatser. Exempelvis slår QDR fast att en god tillgång på helikoptrar är en nödvändig förutsättning för den typ av operationer som utförs i Afghanistan. Således kommer USA att utöka sin helikopterflotta. Den totala avsaknaden av användbara helikoptrar är ju en av det svenska insatsförsvarets mest uppenbara akilleshälar.

För Sveriges del bör den reviderade amerikanska militärdoktrinen betyda två saker. För det första bör vi ändra inriktning så att vårt eget försvar blir tydligt inriktat på att agera i och omkring Sverige. För det andra bör vi nog ändra inriktning på våra internationella insatser så att vi ställer upp ett fåtal förband med specialförmågor som efterfrågas internationellt.

Därmed skulle vi både kunna motverka militära påtryckningar i vårt närområde och bidra med svensk trupp i internationella insatser.

CNN :  SvD

Kalsongbombaren påverkar framtiden

Den nigerianske kalsongbombaren, Umar Farouk Abdulmutallab, är ganska osynlig i svenska nyhetsmedia. Det är lite konstigt eftersom hans attentatsförsök kan få en stor betydelse för den internationella säkerhetspolitiken under de kommande åren.

Amerikanerna är, med all rätt, chockade och arga över att deras omfattande säkerhetsapparat misslyckades med att hindra en känd al-Qaidasympatisör från att flyga till USA med en sprängladdning i brallorna. Omfattningen av detta misslyckande är häpnadsväckande med tanke på den information om attentatsmannen som faktiskt fanns tillgänglig.

Likt flera andra terrorister kom kalsongbombaren i kontakt med al-Qaida vid ett brittiskt universitet.  Han umgicks i radikala islamistiska kretsar vid ett universitet som är känt för att ha en öppen attityd mot just mer extrema islamister. Efter examen flyttade kalsongbombaren hem till Nigeria. Där gjorde han ett försök att få nytt visum till Storbritannien, vilket misslyckades eftersom an lämnade falska uppgifter i ansökan. Därefter försvann kalsongbombaren till Yemen där hans al-Qaidakontakt var lokaliserad. Kalsongbombarens far, som är en respekterad bankman, kontakade då den amerikanska ambassaden och berättade att hans son umgicks i extrema kretsar och hade försvunnit i Yemen, som är ökänt för sina al-Qaidagrupper.

Kalsongbombaren placerades då på amerikanernas grovlista över personer med misstänkta terroristkontakter men inga ytterligare åtgärder vidtogs. Till exempel så fick kalsongbombaren behålla sitt visum till USA och han placerades inte heller på någon varningslista för flygtrafiken. Först när kalsongbombaren satt på planet över Atlanten blev han uppmärksammad av amerikanska myndigheter, som beslöt att förhöra honom när han landade i Detroit. Det är en åtgärd som är ganska verkningslös mot en flyplansterrorist. Ett mer rimligt alternativ hade troligen varit att varna personalen ombord.

Undersökningen efter det turligt misslyckade attentatsförsöket visar att den amerikanska säkerhetsapparaten fortfarande glappar i kontaktytorna mellan olika organisationer. Den ökända rivaliteten mellan olika underrättelseorganisationer kvarstår och har i vissa fall intensifierats. Till exempel har Obamas CIA-chef, Leon Panetta, under en tid varit så kraftigt osams med regeringens egen samordningschef för underrättelseverksamheten, Dennis Blair, att medlare fick kallas in.

Det förekommer också uppgifter om att den särskilda relationen mellan USA och Storbritannien krackelerar från toppen och nedåt. Det kan vara en anledning till att USA inte fick information om kalsongbombarens förehavanden i Storbritannien.

För vanliga amerikaner måste hela historien te sig som både häpnadsväckande och oacceptabel. En särskild ironi är ju att vanliga amerikaner, med vanliga namn, i många år har haft svårt att flyga inrikes på grund av att de har haft samma namn som någon annan som har stått på myndigheternas varningslistor.

För Obama är underrättelsefiaskot mycket allvarligt. Bush försvarade alltid sin  impopulära utrikespolitik med att den i alla fall hade skyddat USA från fler terrordåd, och det stämde. Obama får nu kritik för allt, bland annat att kalsongbombaren åtalas vid vanlig domstol istället för de särskilda militärtribunaler som Bush inrättade. Skillnaden är att kalsongbombaren får en advokat och har rätt att tiga.

Kalsongbombarens attentatsförsök och det föregående underrättelsefiaskot kommer att kräva förändringar i USA:s utrikespolitik. Förhoppningsvis kan det leda till bättre och mer exakta metoder i kampen mot terrorn. Det bästa alternativet är naturligtvis att stärka samarbetet med de länder som har terroristgrupperingar men det finns också sämre alternativ, som nya krig eller allmänna frihetsinskränkningar.

Framför allt är det viktigt för allas vår framtid att vi slipper ett scenario där befolkningen i världens mäktigaste land betraktar omvärlden som entydigt fientlig och hotfull.

SvD : SvD : DN : DN : LA Times : The Daily Telegraph

Nick Drake

En av 1970-talets mest säregna musiker hette Nick Drake. Nuförtiden är hans skivor väldigt uppskattade i vissa kretsar, medan andra fortfarande knappt har hört talas om honom.

Under universitetstiden kom jag i kontakt med Nick Drakes musik för första gången, men det föll inte väl ut. Det fanns en personkult omkring Drake som jag tyckte var obehaglig och dessutom låg hans lågmälda akustiska musik alltför långt från de feta elgitarrer som jag lyssnade på då.

Nick Drakes öde är legendariskt. Han var en begåvad men något skoltrött ung man som började plinka på en akustisk gitarr under studietiden i Cambridge i slutet av 1960-talet. Influerad av modern amerikansk folkmusik började han sjunga och spela på olika pubar. I samband med en spelning på Roundhuse i Camden blev han upptäckt av personer i musikbranschen och fick ett skivkontrakt. I rask följd spelade han in tre skivor i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Nick Drake var dock vid det laget ganska blyg och tillbakadragen och ville varken ge konserter eller intervjuer. Bristen på marknadsföring innebar att skivorna sålde dåligt och att Nick Drake inte kunde försörja sig på sin musik. Han flyttade hem till sina föräldrar och gled in i en svår depression. Efter några år i ett beklagligt sjukdomstillstånd avled han av en läkemedelsöverdos vid endast 26 års ålder. Hans musik begravdes av skivbolaget.

Mot mitten av 1980-talet återupptäcktes Nick Drake av flera inflytelserika artister och journalister i musikbraschen. Uppmärksamheten spred sig till vissa kretsar, främst svartklädda och bekymrade ungdomar, som dock verkade anamma Nick Drake mer för hans tragiska öde än hans musik. Därav den obehagliga personkult som fortfarande finns idag.

Som tur är finns hans skivor kvar. Nick Drakes musik kan närmast beskrivas som lågmäld och drömsk med personliga och reflekterande texter. Det första intrycket är kanske något underväldigande men när man kommit över bristen på effekter och stora gester i musiken, så upptäcker man många lager och rika detaljer. Nick Drakes musik är en slags naturligt flödande musikpoesi. För en del kan Nick Drakes stil säkert påminna om artister som exempelvis José Gonzales, vilket kan göra det enklare att närma sig Nick Drake idag än för tio år sedan.

Nick Drakes skivor finns ofta till nedsatt pris och jag kan rekommendera alla att införliva dem in sin skivsamling. Hans musik är väl värd ett (eller flera) försök för alla som uppskattar ärlig och renodlad musik utan gimmickar.

Jag lägger också in en länk till Island Records officiella video för Riverman, som dock inte kan bäddas in.

Länk till Nick Drake på Wikipedia

Länk till musikförvaltarens hemsida

GM oresonligt om SAAB

Enligt General Motors beror problemen med att sälja SAAB på att ingen intressent faktiskt har haft de pengar som krävs för att köpa bolaget.

Det är en ganska intressant åsikt. SAAB:s situation är ju ganska typisk för ett läge då en djärv spekulant köper hela rörelsen för en krona (eller kanske en dollar, när det gäller GM) och sedan tar över all framtida affärsrisk.

Att avveckla ett företag kan, i det korta perspektivet, vara dyrare än att driva det vidare. Därför borde det vara mycket lockande för GM att lasta över ansvaret för rörelsen och avvecklingen på en annan part.

GM agerar ganska envist och oresonligt i frågan. Budskapet är att beslutet att avveckla SAAB är redan taget och det krävs ett alldeles enastående bud för att riva upp det beslutet.

SAAB är ett företag som ligger i Sverige och därför måste det amerikanska intresset för bolaget i dess nuvarande skick vara närmast obefintligt. Att driva nedläggningslinjen, med betydande ansvar och kostnader för GM, trots att det finns intresserade köpare, verkar således brista både på det logiska och affärsmässiga planet.

Den enda logik som visas är att GM har beslutat sig för att tömma SAAB på tillgångar. Utförsäljningen av teknik och verktyg till Kina gör det i praktiken ganska svårt att driva rörelsen vidare.  Dessutom finns planer på att integrera den nya 9-5 modellen i något av de bilmärken som GM behåller. Därmed blir inte mycket kvar utom en fabrik, personal och ett varumärke.

Att det fortfarande finns en tro på varumärket SAAB visas av att ingen mindre än den tuffe formel 1-chefen Bernie Ecclestone har satt ihop ett sista-minuten-bud på SAAB. För svensk del är det lite pinsamt att både förtroendet och kärleken för SAAB finns utomlands. Ecclestone sätter ju huvudet på spiken när han säger att SAAB är ett varumärke med gott renommé men som har blivit försummat av sin nuvarande ägare.

Den enda rimliga åtgärden från GM:s sida vore således att släppa SAAB till en av de köpare som vill försöka driva företaget vidare och som i alla fall får ta risken för en eventuell avveckling.

SvD : DN : BBC : BBC : SvD : DN

Gripen och Rafale i Brasilien

Brasiliens val av nytt stridsflygplan drar ut på tiden.

Förseningen tycks bero på att det brasilianska flygvapnet har en annan uppfattning i frågan än landets regering. Presidenten Lula har som bekant uttalat sitt stöd för det franska flygplanet Rafale, av politiska skäl. Flygvapnet sägs istället förorda Gripen av tekniska och kostnadsmässiga skäl. Presidenten har hittills kommenterat detta med att valet av stridsflygplan är politiskt, inte tekniskt.

Medan Gripen har sålts eller hyrts till fyra länder utom Sverige, har Rafale ännu inte fått en enda order från utlandet. Orsaken är framför allt att planet har lidit av en mängd tekniska barnsjukdomar som har försenat leveranser och som fortfarande begränsar planets operationella förmåga. Även om fransmännen har försökt lägga locket på problemen så har det bland annat förekommit rykten om att radarn är undermålig, att sensorerna inte fungerar och att mjukvaran som driver planet är buggig. Rafale sägs ha svårt att fungera autonomt på grund av bristerna i elektroniken. Dessutom är planet rejält dyrt att köpa och att driva. Såldes finns egentligen ingen fullt fungerande version av Rafale att köpa idag, åtminstone inte någon där prestandan motsvarar priset.

Det senaste utspelet i affären är att den franska försvarsministern sade att Gripen är som en Volvo medan Rafale är en Ferrari. Liknelsen haltar naturligtvis på flera plan, bland annat för att Ferrari inte är ett franskt bilmärke och att Rafale underpresterar ganska rejält. Dessutom är väl Gripen det närmaste en liten ettrig sportbil som man kommer i flygvärlden. (Liknelsen visar å andra sidan att ett lands anseende sammankopplas med dess bilindustri, vilket jag har påpekat många gånger i samband med SAAB:s nedläggning).

Egentligen borde det vara ganska enkelt för Gripen att vinna den brasilianska ordern. Gripen är mycket billigare i inköp – och otroligt mycket billigare i drift – samtidigt som de tekniska kraven är väl uppfyllda. För att understryka att det faktisk handlar om ett fungerande flygplan bör nog SAAB använda de befintliga Gripenkunderna i försäljningsprocessen. Ungrarna och tjeckerna är ju extremt nöjda med sina Gripar. Under utvecklingsfasen av den brasilianska Gripenversionen kan man också kosta på sig att låna ut några överskottsgripar till Brasilien så att de får möjlighet att köra in sig på planet.

Även om Gripen aldrig har lyckats skaka av sig sitt flopprykte i Sverige så är planet en fantastisk framgångssaga som vi svenskar borde vara stolta över. Fransmännen är ju otroligt stolta över sitt Rafale, trots att det knappt fungerar.

Hursomhelst får vi se om den brasilianska regeringen lyckas lösa tvisten med sitt flygvapen under våren. Brasilien ska hålla val i oktober 2010, och även om Lula inte kan ställa upp till omval, så kan ett kontroversiellt val av stridsflygplan komma att påverka valrörelsen för hans parti. Därmed finns en teoretisk risk (eller chans) att beslutet skjuts upp till efter valet.

SvD : Yahoo : Electronic Aviation : Wiseman’s Wisdoms

Terroristerna visar trynet

Attentatsförsöket ombord Deltas flygning från Amsterdam till Detroit på juldagen kom nog som en chock för de flesta.

Det är ännu oklart om den nigerianske attentatsmannen, Umar Farouk Abdulmutallab, agerade på uppdrag av al Qaida, men det är mycket som talar för det. Det finns uppgifter om att han rörde sig i radikala islamistiska kretsar och hade vistats i Yemen en tid innan han flög till USA. Det krävs också en del kunskap och planering för att hitta de hål i flygsäkerheten som Abdulmutallab utnyttjade för att komma till USA med en sprängladdning.

Att attentatsmannen är afrikan är också en händelse som ser ut som en cynisk tanke av traditionellt al Qaida-snitt. Syftet kan naturligtvis ha varit att skapa associationer med Barrack Obamas ursprung och underblåsa den misstro mot presidenten som finns i relativt stora grupper i USA.

Det mest allvarliga är naturligtvis att amerikanska myndigheter varnades av Abdulmutallabs egen far om att han kunde utgöra ett terrorhot på grund av sin umgängeskrets. Bortsett från det ringer alla varningsklockor inför en ensam man från ett land med tvivelaktigt anseende som reser till USA mitt under julhelgen utan att ha något normalt ärende där. Det finns också uppgifter om att Abdulmutallab, efter att ha studerat i London, vägrades nytt visum till Storbritannien under 2009 på grund av falska uppgifter i sin ansökan. Om man lägger till ett mycket iögonenfallande namn och den tidigare varning som amerikanska myndigheter fått, så återupprepas mönstret från 9/11 där varningstecknen fanns men inte togs omhand.

Händelsen belyser också hur svårt det är att bekämpa terrornätverk med konventionell krigföring. Enligt amerikanska uppskattningar finns det idag knappt 100 personer med anknytning till al Qaida i Afghanistan. Terroristerna har dragit vidare till Pakistan, Yemen och andra länder. Kvar finns de västliga styrkorna som tvingas bedriva ett mycket besvärligt krig mot allt större delar av civilbefolkningen.

För Storbritannien har attentatsförsöket särskilt tråkiga dimensioner. Abdulmutallab är nämligen ytterligare en attentatsman med koppling till brittiska universitet. Storbritannien har sett en kraftig ökning i islamistisk terrorism på grund av landets deltagande i krigen i Irak och Afghanistan. Det ger skäl för eftertanke om Sveriges militära deltagande utomlands, främst i Afghanistan. Om Afghanistankriget har fått välutbildade britter med islamisk bakgrund att bli terrorister så är det inte otänkbart att samma sak kan hända i Sverige. Till det ska läggas att Storbritannien förmodligen är världsledande när det gäller att bekämpa terrorism efter alla åren med IRA. Sverige skulle troligen ha en ganska brant inlärningskurva om detta drabbade oss.

För egen del tycker jag att krigen i Irak och Afghanistan var befogade, men av olika skäl. Det var viktigt för världsfreden att störta Saddam Hussein och hans söner. Det var också viktigt att rensa upp i Afghanistans träsk av opium, terrorism och människoförtryck. Tyvärr har situationen i Afghanistan kommit att likna den nedåtgående våldsspiral som drev på vietnamkriget. Nu när kriget i allt större omfattning bedrivs mot den lokala civilbefolkningen är det hög tid att tänka om.

Sveriges del i Afghanistankriget är mycket liten, på gränsen till obetydlig. Eftersom det senaste året inneburit en eskalering även för svensk del, är det dags att tänka till rejält innan vi själva befinner oss indragna i en våldsspiral som vi varken kan hantera eller dra oss ur.

SvD : DN

The Daily Telegraph: Detroit terror attack is a major intelligence and security failure

The Daily Telegraph: Yemen is the true home of Al-Qaeda

Avatar – filmmagins återkomst

Efter ett år av spekulationer kan vi nu äntligen gå och se James Camerons nya storfilm, Avatar.

Hajpen har varit omfattande av flera orsaker, inte minst att James Cameron var upphovsmannen till alla tiders mest framgångsrika film, Titanic. Dessutom har det pratats en hel del om den nya 3D-teknik som Cameron har uppfunnit för att kunna skapa en helt övertygande värld med datorskapad flora och fauna.

James Camerons styrka som filmskapare är att väva ihop handling, specialeffekter och karaktärsbeskrivningar till en engagerande helhet. Han utmärker sig också för sina mycket starka kvinnliga rollpersoner, oavsett om det gäller Ellen Ripley i Aliens, Sarah Connor i Terminator eller Neytiri i Avatar.

I Avatar har James Cameron lyckats blanda ihop sitt magiska recept till en film som är så mycket mer än en film, det är en upplevelse på flera olika plan. Det mest uppenbara är den fantastiska 3D-miljön, och varelserna inom den, som är helt övertygande. Sedan serveras vi en hjältevandring i tre akter enligt Aristoteles klassiska modell. Dessutom får vi huvudpersoner att fästa oss vid, skurkar att hata och en rejäl dos av olika etiska budskap.

Camerons styrka ligger i hans förmåga att använda specialeffekter för att underlätta historieberättandet och få publiken att acceptera det som händer på duken. I många av dagens filmer skapar specialeffekterna en stämningsförstörande barriär mellan publiken och berättelsen. James Cameron är en av de få som använder specialeffekter för att skapa en stämning som publiken aldrig skulle kunna uppnå utan dem.

De senaste fem åren har vi sett en mängd påkostade skräpfilmer som har överöst oss med effekter men blivit allt sämre på att engagera oss på det berättande planet. Till och med förra årets superhajpade film, The Dark Knight, hade alldeles för många brister för att förtjäna sin enorma succé. James Cameron har nu brutit den negativa trenden med råge och visat oss alla var skåpet borde stå.

Visst kan man, som vissa kritiker leta efter fel i Avatar, men med tanke på att James Cameron har skapat en film som ingen annan har kommit i närheten av tidigare, så tycker jag att vi nöjer oss med att applådera och tacka för åkturen.

Som filmälskare är jag oerhört tacksam för att James Cameron har satsat tre år och lika många miljarder kronor på att skapa denna fantastiska värld som vi kan kliva in i under ett par timmar.

SvD : DN